Seaburg uppträdde i knäbyxor under påsken.
En jordbäfning.
Solen satt som en stor glödande kula midt på himlahvalfvet, kastande sina lodräta strålar ned på präriens brunbrända gräs. Utanför mina, eller rättare »Harristown Tribunes», fönster låg gatan tom och öfvergifven i solskenet, endast en och annan stackare, iförd en bredskyggig sombrero, smög fram efter inre trottoarkanten, i ett fåfängt försök att sammansmälta med husradens smala skuggrand. Den öfverhettade atmosfären gick i vågor utanför moskitonätet och rummet var kvaft och stekande. Termometern visade 102 grader Fahrenheit i solen och jämt 10 grader mindre i skuggan. Almanackan visade rötmånad.
Jag satt vid fönstret, klädd i en dräkt som i ett mera konventionellt land och d:o temperatur skulle värkat nästan oanständig. Den bestod nämligen uteslutande af skjorta och byxor, ett par tygskor och en cigarr. »Henry Clay Havana puros especiales», made in Virginia, fifty cents a dozen. Framför mig på bordet låg en hög långa pappersremsor, men min blick sökte sig med förkärlek från arbetet och åt det håll där apotekets fönster låg. Där syntes nämligen genom moskitonätet ett anslag med den ljufliga inskriften: »Icecreamsoda, 5 cents».
Jag var nära att falla för frestelsen att gå dit, när sättaren öppnade dörren, och begärde »mer manuskript». Den möjligheten är inte utesluten att jag vid detta tillfälle i någon mån syndade mot andra budet, men sättaren fick i alla fall en del klipp, och afseglade med den hugnesamma underrättelsen att det fattades två spalter.
Två spalter! Hvar innerst skulle jag ta dem från? I det här fördömda hålet hände ju ingenting, och brodera mera på det där lilla dubbelmordet i förgår gick inte an. Vår publik nöjde sig inte med så hvardagliga händelser. Den ville ha något som rafflade, ungefär som whisky och petroleum. I den här värmen skulle man tycka att någon lokförare kunde stå och slöa till så att tåget barkade åt Hades, men å andra sidan, i en sådan här terräng där rälsen lågo som två paralella, raka, blanka streck utan en aning af en kurva på hundra mil kunde gärna en hel tågbetjäning sofva utan fara. Och dubbelspår fanns det också, så att sammanstötning var utesluten. Ingen hjälp att vänta från det hållet således.
Min blick föll på barometern, som hängde där som ett stort stirrande öga på väggen. Jag såg hur stålvisaren hade sjunkit ett par grader och började ofrivilligt fundera på om den skulle vara tillmötesgående nog att sjunka ned till cyklon. Eller rent af till jordbäfning. En jordbäfning. Åh, herre Gud, hvilken lycka i dessa bistra tider.