Närmaste ranch låg jämförelsevis nära Morrisons, och när man passerade den, fick man den underrättelsen, att Tom nyss förut ridit förbi i sakta mak, förande »Lady Bess».
Här ökades styrkan med fem man, ehuru de tyckte att det var underligt, att en hästtjuf red så lugnt innan han var säker för förföljare. Pat förklarade att han naturligtvis ridit sakta förbi för att icke väcka misstankar, och förklaringen accepterades, fastän en af ranchens pojkar svor på, att Tom ridit sakta hela vägen. Det syntes på hästarna.
Det dröjde inte länge till, innan man fick Tom och hästarna inom synhåll. Han red fortfarande sakta framåt, utan att fråga efter att en blodtörstig hop förföljare var honom i hälarna.
Nu ökades galoppen. Hästarna flögo fram öfver marken och närmade sig Tom allt mer och mer. När de voro omkring en engelsk mil bakom honom, vände han sig om och fick syn på dem, men i stället för att, som man kunnat vänta, kasta sig upp på fullblodet och söka komma undan, stannade han för att invänta dem.
»Han ger sig!» skrek Pat och jagade på sin häst.
Men Skallerorms-Bob och Fighting Fred, slöto upp på hvar sin sida om honom.
»Sakta i backarna!» ropade Fred. »Så där bär sig ingen hästtjuf åt! Om Tenderfoot ämnat stjäla den hästen, så har jag, fördöme mig, också tänkt lägga mig till med den här irländaren.»
Och Freds tal gillades, galoppen saktades och några minuter därefter red man lugnt fram till Tom.
Minnie red främst, och när hon satt af följde de sexton männen hennes exempel.