Det var, som nämndt, alldeles fördömdt svårt för Fred att välja. Huldah såg bäst ut, men var tyvärr hopplöst obildad, Adelaides utseende var mera alldagligt, men intellektuellt höjde hon sig betydligt öfver den hulda Huldah.
Den sociala skillnaden mellan dem var, enligt amerikansk uppfattning, allt för obetydlig för att spela någon nämnvärd roll.
En vacker dag i vårbrytningen när Fred var på besök hos Huldah, fick han det glada budskapet, att han vore välkommen till en bal, som flickorna i tvättinrättningen skulle hålla nästa lördagskväll i butikslokalen. De flästa af flickornas bekanta, både manliga och kvinnliga, voro bjudna, och nästan alla hade lofvat komma.
Fred blef naturligtvis mycket glad öfver inbjudningen. Åtminstone sade han så. Men i sitt stilla sinne var han inte vidare trakterad af utsikten att få frottera sig mot skandinaviska timmerhuggare, brädgårdsarbetare och annat folk af samma slag, gladt, snusigt och högröstadt. Ty Fred hade ännu inte vistats så länge i Staterna, att hans åsikter hunnit bli vidare demokratiserade.
Ju mer han funderade på saken, desto ovilligare blef han, och till slut beslöt han att inte gå. Men om han uteblef efter att ha lofvat ansåg han det inte vara skäl att uppsöka Huldah vidare, ty hon skulle utan tvifvel ana orsaken och då vore det ju förkyldt. I stället skulle han ägna sig helt åt Adelaide.
Beslut och handling äro, som bekant, ett hos mannen, två hos kvinnan och tre hos barn och tjänstefolk. Fred var en man, ehuru en rätt senfödd sådan. När beslutet var fattadt, ringde han således upp Adelaide för att fråga om hon hade lust att gå på teatern på lördagskvällen.
Adelaide var ledsen, »very sorry, indeed,» men hon kunde inte följa med. Hennes mäst älskade tant hade nämligen kommit till staden och Adelaide kunde inte lämna henne, fastän hon så gärna, så gärna skulle velat gå med Fred.
Fred öfvervann på stället sin motvilja mot mindre unga fruntimmer, som inte brytt sig om att gifta sig, och föreslog att tanten skulle följa med. Men det gick inte det heller, ty tanten var religiös och tålde hvarken karlar eller teater, förklarade Adelaide.
Well, det var tydligen ingenting att göra vid, utan att uppskjuta teaterbesöket och bida tiden. Fred fogade sig således och gjorde en dygd af nödvändigheten genom att åka hem i ordentlig tid den kvällen.