Fastän demokraterna inte hade någon tidning till sitt förfogande blefvo de dock icke svaret skyldiga. Dagen därpå fann man nämligen öfver allt i staden uppklistrade plakat, med uppmaning att rösta på Hammersmith.
Dessutom fanns å plakaten öfverstens nästan till oigenkännelighet förskönade porträtt samt en fråga till öfverste Potter. Man önskade nämligen veta, om icke direktören vid Illinois statsfängelse i Joliet skulle kunna förklara det egendomliga förhållandet, att en chicagoresa, som Potter företagit i sin ungdom, kommit att räcka två år och sex månader, i stället för tre veckor som beräknadt var.
Allt eftersom dagen för valet närmade sig tilltog valstriden i häftighet. Hvarenda vägg i staden var fullklistrad med de olika partiernas plakat, och knappast hade det ena partiet satt upp ett nytt, förrän det andra klistrade ett ännu nyare öfver.
Republikanerna hade hela tiden de bästa utsikterna, tills Tribunen i ett tanklöst ögonblick beskyllde Hammersmith för att vid ett tillfälle ha skjutit sju negrer. Detta höjde genast Hammersmiths popularitet till den grad, att hans val redan var så godt som säkert och republikanerna började gå omkring och se misslynta ut.
Då ansåg Potter tiden vara inne att suspendera valkommittén och taga frågan i sina egna händer, och detta gjorde han på ett sätt som var en prärieman värdigt.
Dagen före valet kom han nämligen in på Harristown Tribunes redaktion och kastade ett papper på bordet med orden:
»Tag in den här notisen!»
Redaktören tog upp papperet och läste:
»Dödsfall. Det är vår smärtsamma plikt att meddela våra läsare, att en af vår stads mest aktade och ansedde medborgare, öfverste William George Hammersmith, hastigt afled i dag på middagen. Hvarje man i vårt samhälle skall, med uppriktiga känslor af sorg och saknad, följa denne ädle, oförliknelige man till hans allt för tidigt öppnade graf. Frid öfver hans minne!»