»Vi gilla inga själsligt förkrossade herrar,» anmärkte Charley kallt. »För öfrigt var det ju intressant att få en inblick i de motiv, som kom dig att lämna gamla landet. Jag har för rästen länge trott att det var nedärfda brottsliga anlag, i förening med den påtagliga obegåfningen.»
»Tillåt mig påpeka att jag lika litet som operapubliken är trakterad af att höra din röst,» svarade Freddie. »Men om herrarna försöka att hålla sig lugna, skall jag tala om hvad det är som gjort mig nedstämd.»
»Han är återställd,» hviskade Willy till Johnny, och fick till svar en instämmande nick.
Freddie såg skarpt på dem, men när inga vidare anmärkningar gjordes, sjönk han bekvämt tillbaka i sin stol och frågade:
»Ni ha ju klart för er, att jag var litet förlofvad med Betty Johnson, förmodar jag?»
»Ja visst!» kom det unisont till svar, och Charley såg litet mörk ut, ty han hade själf en kortare tid bland andra älskat äfven Betty, tills Freddie genom sin energi och större koncentrationsförmåga, efter en lång och häftig konkurrens lyckades remplacera honom.
»Det är slut nu!» sade Freddie kort.
Charley smålog.
»Jag har alltid sagt, att hon inte länge kunde vara nöjd med dig.»
Charley kan konsten att säga en replik på ett försmädligt sätt, och situationen såg ett par ögonblick ganska hotande ut, men sedan Willy underrättat, att den, som öppnade fientligheter kom att aflägsnas genom fönstret, kunde faran för förvecklingar anses för tillfället afvärjd.