Utom dessa femton cowboys fanns å ranchen ännu en, men han räknades inte, ty han var bara pojken. Visserligen hade ett par år förflutit sedan han passerade myndighetsåldern och en hel del af de andra voro inte äldre, men han var en »tenderfoot», nykomling, ännu inte på långt när durkdrifven prärieman och därför trots allt »bara pojken».
Men att det fanns godt gry i honom, så »tenderfoot» han var, erkändes villigt. När han nyss kommit dit ut, blef han, som alla andra nykomlingar, lurad upp på en äkta ettersatan till häst, en »buckjumper» af renaste vatten.
Det var en svår stund för Tom — eller Tenderfoot Tom som han kallades — när han på detta omilda sätt fick sin första inblick i prärielifvets besvärligheter. Men han gaf sig inte.
Har ni någonsin suttit i sadeln på en broncho, som är intresserad af buckjumping? Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man inte var snällare när man var liten, och besluter att bli officersaspirant i Frälsningsarmén, om man kommer ned med lifvet.
Man kommer ned! Hastigare än man anat, och oftast med lifvet. Men skulle man tilläfventyrs äfven ha sansen i behåll, måste man genast upp i sadeln igen, och försöka se ut som om man hade roligt.
Gör man inte detta, stämplas man som feg, och har för tid och evighet förstört sitt anseende i den orten, för att inte tala om att man blir driftkuku för alla distriktets innevånare, samt deras anhöriga och vänner.
Till och med de små, oskyldiga barnen, — en f. ö. i dessa trakter ytterst sparsamt förekommande företeelse — som man eventuellt kan möta när man rider in till staden för att ombesörja krogbesök och andra viktiga affärer, ha fula ord på tungan och alla fingrarna vid näsan, när deras vackra blå ögon skåda den olycklige främlingen.
Men Tenderfoot Tom klarade af mandomsprofvet med en hög grad af elegans och säkerhet. Tre gånger gick han, på grund af bronchons åtgöranden, till hvila i präriens långa gräs, medan alla stjärnhimmelns konstellationer passerade förbi hans ögon, men han klef käckt upp igen, och hade nog fortsatt med det tills han brutit nacken eller bronchon trampat ut hans hjärna, om inte pojkarna, efter tredje afsittningen, tyckt att det kunde vara nog, betygat honom sitt gillande och uppmuntrat honom med beröm och spritdrycker.
Sedan den dagen var Tenderfoot Tom accepterad som vän och kamrat till de fjorton präriepojkarne och gentlemännen, och ju bättre de lärde känna honom, desto mera uppskattade de honom, fastän han ibland uppträdde rent af obehagligt bildadt.