»Stig in, Ye Sing,» sade Bill vänligt. »Slå er ned, spotta och var hemtreflig.»
Ye Sing steg in, tyst och allvarlig, drog af sig sina tjocka känger och tog på sig ett par mjuka filttofflor, bugade sedan djupt och frågade:
»Me washee dishes?» (Mig diska?)
»Sällan, snedögde son af midtens himmelska rike. Icke för detta lumpna ändamål har du inbjudits i denna utvalda krets och begåfvats med en half dollar,» svarade Bill. »Nej, ättling af en tusenårig kulturstat, här ska’ru finna kärlek.»
Med detta överräckte han till den angenämt öfverraskade mongolen ett glas rykande glögg och bad att få skåla. Ye Sing läppjade försiktigt, drack sedan hänförd ur hela glaset och höll fram det till påfyllning under förklaring, att detta var en »velly, velly good drinkee», mycket, mycket god dryck.
Lille Berg, som ansåg kinesens glöggdrickning vara ett intrång i sina personliga rättigheter, protesterade högljudt mot, att den ädla varan slösades på en asiat, men då hans anmärkningar inte ledde till någon åtgärd försvann han ute i köket.
Så satte vi oss till bords och gröten kom fram. Då anlände lille Berg från köksregionerna och gaf kinesen i julklapp ett par pinnar, som han täljt därute. Ye Sing tyckte visst inte, att de voro af den modell han var van vid, men han tackade likafullt och lät dem försvinna i en af sina vida ärmar. Men detta ingick icke i Bergs planer. Han hade täljt pinnarna för att se Ye Sing äta gröt och mjölk med dem, och han förklarade med en röst, som säkerligen hördes tvärs öfver gatan, att han icke ville gå miste om detta lärorika nöje. Som emellertid Ye Sing lika bestämt, ehuru mindre högröstadt, förklarade, att han icke kunde den konsten, fick Berg finna sig, men hans aktning för den kinesiska kulturen led härigenom ett svårt afbräck.
Efter maten dansade vi kring granen och sjöngo: »Nu är det jul igen». Ye Sing dansade med, men då han hade litet svårt att komma tillrätta med sången var Peters vänlig nog, att på stående fot göra en fri öfversättning af texten till kinesiska. Den lät ungefär så här: »Tjing, tjing, tjang, jangtsekiang» o. s. v., men egendomligt nog tycktes Ye Sing inte förstå det lingo, som Peters uppgaf vara Yes hemlands klingande språk. När Peters såg, att hans öfversättning icke blef accepterad, åtog han sig att lära Ye den svenska texten. Efter något arbete var första raden inlärd, och därvid fick det bero, emedan Peters arbetsförmåga inte räckte längre.
Men Ye Sing var förtjust och dansade solo kring granen, sjungande: »No elle jol ien, No elle jol ien», på en melodi, som möjligen åtnjuter en viss popularitet i det himmelska riket, men hvars lämplighet som svensk folkvisa torde vara omtvistad.
Så gick kvällen under glam och glädje, och när glöggen till sist var slut och grenljusen nedbrunna i stakarna tog Ye Sing åter på sig de tjocka skorna, och gästerna sade god natt. Men medan vi sade adjö, lyckades jag i förstugans mörkaste vrå sticka in mistelkvisten bland banden på Millys hatt.