Framkommen till Brooks Junction tog Gus en kappsäck i hvardera handen och gick direkt till den svenska församlingens herde, där han presenterade sig som representant för de båda tidningarna Missionsbladet och Blåklockan af hvilka han erbjöd pastorn ett gratisexemplar för lifstiden om han finge stanna till sista tåget på kvällen. Gus’ billiga begäran bifölls genast, och pastorn gick så långt i sin vänlighet, att han inbjöd Gus att deltaga i frukosten, som nyss var serverad. Gus protesterade och uppgaf att han inte var hungrig men pressades med mildt våld ned på en stol vid frukostbordet, där han snart på ett effektivt sätt vederlade sin förra uppgift.
Den stora uppmärksamhet som Gus ägnade frukosten, hindrade honom dock icke att föra en lika kristlig som målmedveten bordskonversation. Han berättade hur han i två år genomkorsat Amerika i alla riktningar för Blåklockans räkning, och hur han under sina resor haft lyckan att blifva ett medel för mången syndares omvändelse. Ty det var icke för guldets skull han verkade på detta sätt, utan för att sprida god, kristlig litteratur i så många hem som möjligt. Därför brukade han också, där det tilläts honom, aflägga ett vittnesbörd vid de bönemöten han kom att besöka, och hände det ofta att han blef det ringa medlet att omvända en själ.
Pastorn blef mycket glad.
»Då är ni säkert en man, som i mycket rikt mått fått gåfvan, broder,» sade han. »Och om ni ville göra oss den tjänsten att tala några ord, så skall jag gärna sammankalla vännerna i afton. Då kan ni nog också få tillfälle att placera en del tidningar.»
Gus svarade blygsamt, att väl vore hans gåfvor ringa, men nåden var så mycket större, och han skulle därför gärna tala.
Med middagståget kom Anderson. Men han uppsökte icke pastorn, utan gick direkt till hotellet, där han åt litet och drack ganska mycket, spelade biljard och tärning och för öfrigt fördref tiden på bästa sätt, tills aftonen kom.
På kvällen gick han ut ett slag och promenerade, och när han kom till bönehuset, steg han in och satte sig nära dörren.
Därinne voro ett sextiotal bröder och systrar församlade, och för dem introducerade pastorn, broder Southbranch — Sutherquist hade ändrat namn för tillfället — som skulle aflägga ett vittnesbörd.
Gud, hvad den nye brodern talade vackert. Det tog rätt in i hjärtrötterna, och näsdukarna kommo snart fram. När brodern slutat, ämnade kören klämma i med en sång, men den kom af sig vid ingången, ty nere vid dörren reste sig en man, som med tårade ögon och utsträckta händer gick emot den nye brodern, hvilken såg en smula förvånad ut.
»Southbranch!» sade mannen. »Känner ni igen mig?»