En stjärnklar natt gingo vi alltså ned till Northern Pacific-järnvägens godsstation och funno där, efter något sökande, en olåst godsfinka, inredd med den i sådana vagnar brukliga raffinerade lyxen. Den stod inkopplad i ett tågsätt, och vi kröpo in.
Vagnen innehöll en själfbindande skördemaskin och några smärre landtbruksredskap, och däraf slöto vi att den skulle väster ut. Landtbruksredskap användes visserligen äfven öster om Mississippi, men en sådan obetydlighet som hveteodlingen å den sidan, torde knappast ta mycket maskiner i anspråk.
Tidigt på morgonen plomberades vagnsdörren af en brakeman, som var oförsiktig nog, att inte först se efter om det var någon inuti. För hvilket vi voro honom tacksamma. Därefter förslösade tåget flera dyrbara timmar med att gå fram och tillbaka och växla in nya vagnar, en ytterst tidsödande sysselsättning, som vi alls inte gillade.
Af vissa skäl underläto vi dock att framföra våra klagomål till tågbetjäningen.
Ändtligen bar det på allvar af, men utan att vi visste om det gick åt öster eller väster. Snart fingo vi dock klart för oss, att vi reste åt rätt håll, ty tåget passerade inte någon bro. Godsstationen ligger nämligen på västra stranden af Mississippi.
Vi gratulerade hvarandra till vår goda tur och somnade sedan stilla, vaggade till sömns af tågets dunkningar, ett godt samvete och den trötthet, som följer af sex veckors intensiv arbetsinställelse.
Vår tur var dock inte så stor som vi trodde, ty när tåget gått ett par timmar, afkopplades vår vagn vid en station och växlades in på ett stickspår, medan vi uttömde vårt ordförråd.
För att inte fördärfva svenska folket, vill jag inte repetera de ord som sades, men de verkade snarast som lofsånger, i jämförelse med de yttranden, som fälldes när vi upptäckte, att vi inte kunde komma ut.
Ungefär en timma sutto vi på detta sätt fångna, ilskna och hungriga, tills till slut någon kom och bråkade med låset.