Lifvet på en ranch är fritt och härligt — men hårdt. För en person, som är frisk och af naturen kraftig och som noggrannt undviker att ställa sig framför laddade skjutvapen, är det mycket hälsosamt, men är man svag, oerfaren nog att neka när man blir anmodad att skåla eller på annat sätt sjuklig, bör man hälst välja sin vistelseort i ett annat klimat.
Prärielifvet gör en stark karl till en jätte, en svag samlas till sina fäder, om han inte är förståndig nog att i tid dra sig tillbaka.
Tom mådde utmärkt, trifdes godt, fick många vänner och förkofrade sig allt mera i konsten att rida en buckjumper, snara en tjur, skjuta träff på en uppkastad slant och dylikt. Allt saker som en prärieman bör kunna. Och så gingo två månader den ena den andra lik med hvardagarna på hästryggen och lördagskvällarna i staden, där man spelade kort, dansade eller drack whisky.
Men en dag kom ett nytt intresse. Det vände upp och ned på hela ranchen, satte pojkarna till att använda sina andra skjortor och bästa stöflar midt i rama hvardagslaget, och kom dem att öfverhufvud taget bli måna om sitt utseende och uppförande.
Det är ju då inte svårt att förstå af hvilket slag det där intresset var. En tös, naturligtvis.
Saken var den, att Jack Morrison helt plötsligt fick för sig, att ett kvinnligt väsen borde finnas i hans hus. Det fanns ju alltid den utvägen, att han kunde gifta sig, men det var inte i Morrisons smak. Giftermål är ju både dyrt och obekvämt, — lagen lägger äfven i Syd Dakota något litet hinder i vägen för ombyte, — och kan under alla omständigheter ha lika farliga som vidtomfattande konsekvenser.
Han afstod därför från att »fånga lyckan», som det heter i missromanerna, och skref i stället till sin bror, som var ranchman i Montana och bad att få låna hans yngsta dotter, miss Minnie.
Pojkarna hade inte den minsta aning om allt detta, och när Minnie en vacker dag kom, slog hon ned som en blixt från klar himmel.