Vid stationen Herman i Minnesota, nära gränsen till Nord-Dakota, öppnades vagnsdörren af en brakeman i sällskap med ett par stationskarlar. Bill upptäcktes och anmodades att komma ut. Han följde maningen, men blef inte desto mindre ovänligt behandlad af brakemannen och hans vänner. Bill behandlade dem ovänligt i gengäld och jag hoppade ur vagnen för att deltaga i den allmänna glädjen.
Det lifliga umgänget fortsattes en stund, men som vi voro i minoriteten funno vi oss snart föranlåtna att aflägsna oss.
Tio minuter senare mötte vi åter brakemannen och hans vänner på ett förfriskningsställe i staden, och drucko då ett glas med dem och idkade sällskapslif, tills tåget gick. Vi skildes som vänner.
Samkvämet hade tagit hälften af vår dollar, och våra ekonomiska möjligheter voro ganska begränsade, men som vi voro enkla unga män, och betraktade hårpomada och manschetter snarare som lyx än som nödvändighetsartiklar, hoppades vi att med denna anspråkslösa summa, och farmarnes kycklingar, kunna hålla lifvet vid makt tills vi kommit öfver gränsen.
Visserligen kunde vi ha sökt arbete i Minnesota, men vi hade ju beslutat oss för Nord-Dakota, och man har väl sin stolthet, för tusan, äfven om man ingenting annat har.
Natten tillbrakte vi i en lada, och efter att ha frukosterat på bröd och en vattenmelon, som vi på kvällen hittat i ett öppet fönster, satte vi oss på morgonkröken i gång för att uppnå Fargo. Efter många timmars tramp på järnvägsslipers uppnådde vi till sist, trötta och hungriga, staden som ligger nära gränsen af tre stater, där Red Rivers grumliga vatten söker sig väg norrut.
Nord-Dakota är en ganska ny stat, och när den fick sina rättigheter, ombesörjde de öfriga staternas godtemplare och andra vänner af en förtäckt spritkonsumtion, att dessa rättigheter icke innefattade spriträttigheter.
Konsekvensen är, att folket i Nord-Dakota är mera törstigt än annat folk, och att de ha lika rika tillfällen att få törsten släckt, men också att whiskyn är dubbelt så dyr som i de stater där man har riktiga lagar.
Den summa som betalas för utskänkningsrättigheter kallas i Minnesota »license-fee». I Dakota använder man namnet »mutor», men skillnaden är endast formell, ty i båda fallen hamna medlen i samma fickor.