När vi skulle gå, bjöd — »tritade» — saloon-keepern oss på hvar sin extra whisky. Man gör så i Staterna för att stå väl med sina kunder.
Sedan stegade vi tillbaka till balen med hvar sin bjudcigarr i vänstra mungipan och en stor och djup välvilja mot hela världen i hjärtat.
Denna välvilja yttrade sig, omedelbart efter vår ankomst, i att Bill tog Anna i famn och kysste henne varmt, ömt och hörbart midt på munnen.
Detta väckte något uppseende, men då Anna talat om för alla damerna och dessa i sin tur för herrarna, att Bill och hon voro litet förlofvade, togs det hela som bevis på ett godt förhållande och föranledde på sin höjd några välvilliga småleenden.
Uppmärksamheten blef dock större och mera pinsam när jag började dansa solocancan under afsjungandet af en fransk visa, som sällskapet inte förstod och därför trodde vara osedlig. Mitt uppträdande tolererades dock tills jag afslutade dansen, satte mig i knät på den vackraste flickan i salen, och talade om för henne, att jag älskat henne i åtta år.
Bill är en säker boxare, och själf tror jag, att jag kan mäta mig med de fleste af min egen vikt, men vi behöfde också all vår färdighet i »the noble art» under de närmaste tre minuterna.
Jag minns att den vackraste flickans fästman, smekt på underkäken af min knytnäfve, gick till sömns och att jag såg en annan herre vika sig dubbel på grund af en »solar-plexus»-stöt, med varm hand utdelad af Bill.
Sedan omringades jag af en mängd unga män med hårda hjärtan och ännu hårdare händer.
Jag minns att huset sammanstörtade, planetsystemet dansade en vild krigsdans och att jag sväfvade fritt i rymden, tills jorden rusade upp och slog till mig.
Jag befann mig sittande på en gräsmatta och min enda känsla var en viss ömhet öfverallt.