Bengt smålog. — Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall bli stark som en elefant, bara du har tålamod.
— Tror du Gud vill det? — Bellas ögon sågo forskande i hans och hon försökte lägga sin arm kring hans hals, men orkade ej. — Jag tänker ibland att jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så sjuk? Jag mins ingenting . . .
— Du får ej tala så mycket, syster lilla, — afbröt Bengt förståndigt. — Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu får du ej tänka på annat, än att sofva, äta och bli frisk.
— Som du vill! — sade Bella i trött och undergifven ton.
Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej aldrig i verlden.
Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt eftertryckligt.
nder dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de matta ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga öfver två halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två hvita kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.