021:014 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken.
021:015 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske
021:016 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt.
021:017 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
021:018 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
honom till ett stort folk.»
021:019 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka.
021:020 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt.
021:021 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land.

021:022 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
021:023 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
021:024 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
021:025 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
021:026 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag.»
021:027 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra.
021:028 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
021:029 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?»
021:030 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn.»
021:031 Därav kallades det stället Beer-Seba, eftersom
de båda där gingo eden.
021:032 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land.

021:033 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn. 021:034 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

022:001 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
022:002 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

022:003 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.
022:004 När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd,
022:005 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder.»
022:006 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans.
022:007 Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
022:008 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.» Så gingo de båda tillsammans.

022:009 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
022:010 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son.
022:011 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
022:012 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son.»
022:013 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.
022:014 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
sig.

022:015 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen
022:016 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
022:017 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar.
022:018 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför
att du lyssnade till mina ord.»
022:019 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba.

022:020 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor.» 022:021 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader, 022:022 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. 022:023 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder. 022:024 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

023:001 Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.
023:002 Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

023:003 Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn:
023:004 »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne.»
023:005 Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
023:006 »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
023:007 Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
023:008 och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son,
023:009 så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav.»
023:010 Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade:
023:011 »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
023:012 Men Abraham bugade sig för landets folk;
023:013 och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
023:014 Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
023:015 »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda.»