023:014 Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll
sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter
honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
023:015 Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul
hade dragit ut för att söka döda honom.
023:016 Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och
styrkte hans mod i Gud.
023:017 Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall
icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag
skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min
fader Saul.»
023:018 Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade
kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
023:019 Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David
håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på
Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
023:020 Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra
det. Vår sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»
023:021 Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
velat spara mig bekymmer.
023:022 Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda
på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som
har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket
listig.
023:023 Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan
gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått
visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet,
skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland
alla Juda ätter.»
023:024 Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans
män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.
023:025 När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om
talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och
stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter
David in i öknen Maon.
023:026 Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på
andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma
undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna
David och hans män för att taga dem till fånga
023:027 kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty
filistéerna hava fallit in i landet.»
023:028 Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot
filistéerna. Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot.
024:001 Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis
bergfästen.
024:002 Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade
man för honom att David var i En-Gedis öken.
024:003 Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog
åstad för att söka efter David och hans män på
Stenbocksklipporna.
024:004 Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en
grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David
och hans män sutto längst inne i grottan.
024:005 Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken
HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din
hand, så att du får göra med honom vad du finner för gott.» Då
stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
024:006 Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade
skurit av fliken på Sauls mantel.
024:007 Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån
mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde,
att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS
Smorde.»
024:008 Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde
dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och
gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
024:009 då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter
Saul: »Min herre konung!» När då Saul såg sig tillbaka, böjde
David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
024:010 Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors
ord, som säga att David söker din ofärd?
024:011 Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när
HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man
uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka
min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
024:012 Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min
hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke
dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något
ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat
mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.
024:013 HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas
mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
024:014 Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga
kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig.»
024:015 Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du
jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
024:016 Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se
härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din
hand.»
024:017 När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »Det är ju
din röst, min son David.» Och Saul brast ut i gråt.
024:018 Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har
bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
024:019 Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du
icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din
hand.
024:020 Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå
sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du
denna dag har gjort mig.
024:021 Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels
konungadöme skall förbliva i din hand.
024:022 Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina
avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders
hus.»
024:023 Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David
och hans män drogo upp till borgen.
025:001 Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
Rama.
Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
025:002 I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
getter. Och han höll just då på att klippa sina får i
Karmel.
025:003 Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade
ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
025:004 När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
025:005 sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp
till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
mig.
025:006 Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv
frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
025:007 Jag har nu hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så
att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
025:008 Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det. Låt
nu våra män finna nåd för dina ögon. Vi hava ju kommit hit på
en glad dag. Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
du kan hava till hands.»
025:009 När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
stilla.
025:010 Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är
Isais son? I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
herrar.
025:011 Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
jag icke ens vet varifrån de äro?»
025:012 Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
025:013 Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt
svärd.» Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
David själv omgjordade sig med sitt svärd. Och vid pass fyra
hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
trossen.
025:014 Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
vår herre, men han visade av dem.
025:015 Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
voro därute på marken.
025:016 De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
025:017 Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»
025:018 Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
åsnor.
025:019 Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma
efter eder.» Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
025:020 När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
att hon måste möta dem.
025:021 Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den
mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
025:022 Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
till i morgon.»
025:023 Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
025:024 Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna
missgärning, herre. Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
och hör på din tjänarinnas ord.
025:025 Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
och dårskap bor i honom. Men jag, din tjänarinna, har icke
sett de män som du, min herre, sände.
025:026 Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
Nabal.
025:027 Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
till min herre, givas åt de män som följa min herre.
025:028 Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall
förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva
skyldig till något ont, så länge du lever.
025:029 Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
slunga det bort.
025:030 När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,
025:031 skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör
min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»
025:032 Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud
som i dag har sänt dig mig till mötes!
025:033 Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv,
som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
skaffa mig rätt med egen hand!
025:034 Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»
025:035 Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
och han sade till henne: »Far i frid hem igen. Se, jag har
lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»
025:036 När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken. Därför
omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
blev dager.
025:037 Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta såsom
dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
025:038 Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
dog.
025:039 När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN,
som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!»
Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
henne till sin hustru.
025:040 När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig
till hustru åt sig.»
025:041 Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
tjänares fötter.»
025:042 Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe. Och hon
följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
hustru.
025:043 David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
dessa båda blevo hans hustrur.
025:044 Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
Lais' son, från Gallim.