018:024 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på
porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han
se en man komma ensam springande.
018:025 Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade
konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att
kungöra.» Och han kom allt närmare.
018:026 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då
ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en
man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock en
glädjebudbärare.»
018:027 Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den
förste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är en
god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»

018:028 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefter
föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och
sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de
människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»
018:029 Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen
Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab
avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag
vet icke vad det var.»
018:030 Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åt
sidan och blev stående där
018:031 Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre
konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri
ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»
018:032 Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge
mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre
konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att
göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.
018:033 Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över
porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Min
son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö
i ditt ställe! Absalom, min son, min son!»

019:001 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde
Absalom.
019:002 Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,
eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var
bedrövad för sin sons skull.
019:003 Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor
pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt
under striden.
019:004 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med
hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»
019:005 Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag
alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag
hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv
och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
019:006 Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.
I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och
tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom
vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle
detta hava varit dig mer till behag.
019:007 Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty
jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en
enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall
för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava
övergått dig från din ungdom ända till nu.»
019:008 Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde
kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.»
Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var
och en till sin hydda.

019:009 Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå
varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders
hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst
fly ur landet för Absalom.
019:010 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit
dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra
konungen tillbaka?»

019:011 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och
Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför
skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad
hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
019:012 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför
skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'
019:013 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud
straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall
bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»
019:014 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att
de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv
med alla dina tjänare.»
019:015 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade
kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över
Jordan.

019:016 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim,
skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung
David.
019:017 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,
vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner
och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före
konungen.
019:018 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för
att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son,
föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
019:019 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min
missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på
den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må
konungen icke akta därpå.
019:020 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag
nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min
herre konungen.
019:021 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke
Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»
019:022 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag
någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit
konung över Israel?»
019:023 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och
konungen gav honom sin ed därpå.

019:024 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen.
Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller
hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen
drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
019:025 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade
konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»
019:026 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din
tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och
så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.
019:027 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min
herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig
täckes.
019:028 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min
herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem
som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare
begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»
019:029 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom?
Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»
019:030 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans,
sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»

019:031 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog
sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över
Jordan.
019:032 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för
konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var
en mycket rik man.
019:033 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så
skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»
019:034 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu
hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till
Jerusalem?
019:035 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan
bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad
jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av
att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din
tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
019:036 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över
Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan
vedergällning?
019:037 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad,
där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din
tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och
gör för honom vad dig täckes.»
019:038 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall
göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall
jag göra dig.»
019:039 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick
också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av
honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.

019:040 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så
ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk,
förde konungen ditöver.
019:041 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade
till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen
bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med
alla Davids män, över Jordan?»
019:042 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss
närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på
konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»
019:043 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del
än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför
haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade
om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu
hårdare ord falla än Israels män.

020:001 Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba,
Bikris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade: