025:007 Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år;
025:008 därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
025:009 Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
025:010 den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara.
025:011 Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi.

025:012 Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
025:013 Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
Mibsam,
025:014 Misma, Duma och Massa,
025:015 Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
025:016 Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
025:017 Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder.
025:018 Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder.

025:019 Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak;
025:020 och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban.
025:021 Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande.
025:022 Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick
bort för att fråga HERREN.
025:023 Och HERREN svarade henne:
»Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre.»

025:024 När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv.
025:025 Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
025:026 Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob. Men Isak var sextio
år gammal, när de föddes.

025:027 Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält.
025:028 Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast.

025:029 En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger.
025:030 Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
namnet Edom.
025:031 Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
025:032 Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?»
025:033 Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
025:034 Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.

026:001 Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
026:002 Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
026:003 Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
Abraham.

026:004 Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
alla folk på jorden välsigna sig,
026:005 därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
026:006 Så stannade Isak kvar i Gerar.

026:007 Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
»Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
skåda.»
026:008 Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
026:009 Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak
svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
för hennes skull.»
026:010 Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
Och så hade du dragit skuld över oss.»
026:011 Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»

026:012 Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
HERREN välsignade honom.
026:013 Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
att han till slut var mycket mäktig.
026:014 Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
filistéerna begynte avundas honom.
026:015 Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
med grus.
026:016 Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
blivit oss alltför mäktig.»
026:017 Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
och bodde där.
026:018 Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
hans fader hade givit dem.
026:019 Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
rinnande vatten.
026:020 Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
»Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet
Esek, eftersom de hade kivat med honom.
026:021 Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
tvist; då gav han den namnet Sitna.
026:022 Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
Rehobot, i det han sade: »Nu har ju HERREN
givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»