010:001 När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han
hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov
med svåra frågor.
010:002 Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler,
som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock
ädla stenar. Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom
allt vad hon hade i tankarna.
010:003 Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt.
010:004 När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, och såg huset
som han hade byggt,
010:005 och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto
där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när
hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon
utom sig av förundran.
010:006 Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
mitt land om dig och om din vishet.
010:007 Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med
egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till
hälften har blivit omtalat för mig. Du har långt mer vishet och
rikedom, än jag genom ryktet hade hört.
010:008 Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt
få stå inför dig och höra din visdom.
010:009 Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
att han har satt dig på Israels tron! Ja, därför att HERREN
älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung,
för att du skall skipa lag och rätt.»
010:010 Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så ock
välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så
stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba
gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd.
010:011 När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den
från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar.
010:012 Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så
mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller
blivit sett i landet.
010:013 Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
åstundade och begärde, och skänkte henne i sin konungsliga
frikostighet också annat därutöver. Sedan vände hon om och for
till sitt land igen med sina tjänare.
010:014 Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
sextiosex talenter,
010:015 förutom det som inkom genom kringresande handelsmän och genom
krämares köpenskap, så ock från Erebs alla konungar och från
ståthållarna i landet.
010:016 Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar guld;
010:017 likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
till var sådan sköld tre minor guld; och konungen satte upp dem
i Libanonskogshuset.
010:018 Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
den med fint guld.
010:019 Tronen hade sex trappsteg, och tronens ryggstycke var ovantill
avrundat; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
stodo utmed armstöden;
010:020 och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
rike.
010:021 Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
i Libanonskogshuset voro av fint guld; av silver fanns intet,
det aktades icke för något i Salomos tid.
010:022 Ty konungen hade en egen Tarsisflotta på havet jämte Hirams
flotta; en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde
med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
010:023 Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
både i rikedom och i vishet.
010:024 Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den
vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
010:025 Och var och en förde med sig skänker: föremål av silver och av
guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
mulåsnor. Så skedde år efter år.
010:026 Salomo samlade ock vagnar och ridhästar, så att han hade ett
tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
010:027 Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
Låglandet.
010:028 Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
bestämt pris.
010:029 Var vagn som hämtades upp från Egypten och infördes kostade sex
hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
konungar och till konungarna i Aram.
011:001 Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska
kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor,
sidoniskor och hetitiskor,
011:002 kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn:
»I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig
med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att
avfalla till deras gudar.» Till dessa höll sig Salomo och
älskade dem.
011:003 Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur.
Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.
011:004 Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att
avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev
hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta
hade varit.
011:005 Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och
Milkom, ammoniternas styggelse.
011:006 Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i
allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.
011:007 Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas
styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok,
Ammons barns styggelse.
011:008 På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att
de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.
011:009 Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade
avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade
uppenbarat sig för honom,
011:010 och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak,
att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som
han icke hade hållit.
011:011 Därför sade HERREN till Salomo: »Eftersom det är så med dig, och
eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag
har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt
din tjänare.
011:012 Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din
tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.
011:013 Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam
skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för
Jerusalems skull, som jag har utvalt.»
011:014 Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edoméen
Hadad. Denne var av konungasläkten i Edom.
011:015 Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog
upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i
Edom
011:016—ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess
att han hade utrotat allt mankön i Edom—
011:017 då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans
faders tjänst, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en
ung gosse.
011:018 De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; och de togo
folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao,
konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett
underhåll åt honom och gav honom land.
011:019 Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav
honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till
drottning Tapenes.
011:020 Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och
Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i
Faraos hus bland Faraos söner.
011:021 Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos
sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till
Farao: »Låt mig fara hem till mitt land.»
011:022 Men Farao sade till honom: »Vad fattas dig här hos mig, eftersom
du vill fara till ditt land?» Han svarade: »Hindra mig icke,
utan låt mig gå.
011:023 Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson,
Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
i Soba.
011:024 När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde
sig till herrar i Damaskus.
011:025 Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och
han blev konung över Aram.
011:026 Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
011:027 Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var
följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
blottade stället på sin fader Davids stad.
011:028 Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
arbete som ålåg Josefs hus.
011:029 Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
ensamma på fältet.
011:030 Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
ryckte sönder den i tolv stycken.
011:031 Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för
dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
011:032 den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
alla Israels stammar.
011:033 Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
hans fader David gjorde.
011:034 Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
höll mina bud och stadgar.
011:035 Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
dig, nämligen de tio stammarna.
011:036 En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som
jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
011:037 Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad
dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
011:038 Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina
stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
dig.—
011:039 Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
för alltid.»
011:040 Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och
han stannade i Egypten till Salomos död.
011:041 Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
011:042 Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
år.
011:043 Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin
fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter
honom.
012:001 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
012:002 När Jerobeam, Nebats son, hörde detta—han var då ännu kvar i
Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
alltså i Egypten,
012:003 men de sände ditbort och läto kalla honom åter—då kom han
tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
Rehabeam och sade:
012:004 »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
012:005 Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
så tillbaka till mig.» Och folket gick.