019:006 Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för
att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från
Aram-Maaka och från Soba.
019:007 De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen
i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför
Medeba. Ammons barn församlade sig ock från sina städer och
kommo för att strida.
019:008 När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
tappraste krigarna.
019:009 Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid
ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit
ställde upp sig för sig själva på fältet.
019:010 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
ställde sedan upp sig mot araméerna.
019:011 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och
dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.
019:012 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
så vill jag hjälpa dig.
019:013 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom
täckes.
019:014 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot
araméerna, och de flydde för honom.
019:015 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
för hans broder Absai och begåvo sig in i staden. Då begav sig
Joab till Jerusalem.
019:016 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden
skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.
019:017 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han
upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig
till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.
019:018 Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av
araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man
fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.
019:019 Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av
israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom
underdåniga. Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa
Ammons barn.
020:001 Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
tågade Joab ut med krigshären och härjade Ammons barns land, och
kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i
Jerusalem. Och Joab intog Rabba och förstörde det.
020:002 Och David tog deras konungs krona från hans huvud, den befanns
väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes
nu på Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
myckenhet.
020:003 Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar
och tröskvagnar av järn och med bilor. Så gjorde David mot
Ammons barns alla städer. Sedan vände David med allt folket
tillbaka till Jerusalem.
020:004 Därefter uppstod en strid med filistéerna vid Geser; husatiten
Sibbekai slog då ned Sippai, en av rafaéernas avkomlingar; så
blevo de kuvade.
020:005 Åter stod en strid med filistéerna; Elhanan, Jaurs son, slog då
ned Lami, gatiten Goljats broder, som hade ett spjut vars skaft
liknade en vävbom.
020:006 Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
fingrar och sex tår, tillsammans tjugufyra; han var ock en
avkomling av rafaéerna.
020:007 Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
Simea, Davids broder.
020:008 Dessa voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.
021:001 Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att
räkna Israel.
021:002 Då sade David till Joab och till folkets andra hövitsman: »Gån
åstad och räknen Israel, från Beer-Seba ända till Dan, och given
mig besked därom, så att jag får veta huru många de äro.»
021:003 Joab svarade: »Må HERREN än vidare föröka sitt folk hundrafalt.
Äro de då icke, min herre konung, allasammans min herres
tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför skulle man
därmed draga skuld över Israel?
021:004 Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab. Alltså
drog Joab ut och for omkring i hela Israel, och kom så hem igen
till Jerusalem.
021:005 Och Joab uppgav för David vilken slutsumma folkräkningen
utvisade: i Israel funnos tillsammans elva hundra tusen
svärdbeväpnade män, och i Juda funnos fyra hundra sjuttio tusen
svärdbeväpnade man.
021:006 Men Levi och Benjamin hade han icke räknat jämte de andra, ty
konungens befallning var en styggelse för Joab.
021:007 Vad som hade skett misshagade Gud, och han hemsökte Israel.
021:008 Då sade David till Gud: »Jag har syndat storligen däri att jag
har gjort detta; men tillgiv nu din tjänares missgärning, ty jag
har handlat mycket dåraktigt.»
021:009 Men HERREN talade till Gad, Davids siare, och sade:
021:010 »Gå och tala till David och säg: Så säger HERREN: Tre ting
lägger jag fram för dig; välj bland dem ut åt dig ett som du
vill att jag skall göra dig.»
021:011 Då gick Gad in till David och sade till honom: »Så säger HERREN:
021:012 Tag vilketdera du vill: antingen hungersnöd i tre år, eller
förödelse i tre månader genom dina ovänners anfall, utan att du
kan undkomma dina fienders svärd, eller HERRENS svärd och pest i
landet under tre dagar, i det att HERRENS ängel sprider fördärv
inom hela Israels område. Eftersinna nu vilket svar jag skall
giva honom som har sänt mig.»
021:013 David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt mig då falla i
HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är mycket stor; i
människohand vill jag icke falla.»
021:014 Så lät då HERREN pest komma i Israel, så att sjuttio tusen män
av Israel föllo.
021:015 Och Gud sände en ängel mot Jerusalem till att fördärva det. Men
när denne höll på att fördärva, såg HERREN därtill och ångrade
det onda, så att han sade till ängeln, Fördärvaren: »Det är
nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS ängel stod då vid
jebuséen Ornans tröskplats.
021:016 När nu David lyfte upp sina ögon och fick se HERRENS ängel
stående mellan jorden och himmelen med ett blottat svärd i sin
hand, uträckt över Jerusalem, då föllo han och de äldste, höljda
i sorgdräkt, ned på sina ansikten.
021:017 Och David sade till Gud: »Det var ju jag som befallde att folket
skulle räknas. Det är då jag som har syndat och gjort vad ont
är; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? HERRE, min Gud, må
din hand vända sig mot mig och min faders hus, men icke mot ditt
folk, så att det bliver hemsökt.»