024:004 Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
024:005 Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
»Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig
icke.
024:006 Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
tabernakel?
024:007 Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
till Baalerna.»
024:008 På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde
den utanför porten till HERREN hus.
024:009 Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
HERREN.
024:010 Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
insamlat.
024:011 Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång
efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
024:012 Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
024:013 Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
förra skick och satte det i gott stånd.
024:014 Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
så länge Jojada levde.
024:015 Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
hundra trettio år gammal var han vid sin död.
024:016 Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.
024:017 Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
konungen; då lyssnade konungen till dem.
024:018 Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och
Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.
024:019 Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.
024:020 Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
»Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
övergivit eder.»
024:021 Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
024:022 Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade
i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»
024:023 Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de
till konungen i Damaskus.
024:024 Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.
024:025 Och när dessa drogo bort ifrån honom—ty de lämnade honom kvar
illa sjuk—sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i
Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
024:026 Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
024:027 Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
»Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung
efter honom.
025:001 Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan,
från Jerusalem.
025:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
hängivet hjärta.
025:003 Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa
dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
025:004 Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
dö genom sin egen synd.»
025:005 Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
025:006 Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
tappra stridsmän ur Israel.
025:007 Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke
Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
icke med hela hopen av Efraims barn;
025:008 utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå
frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall
genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»
025:009 Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de
hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?»
Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»
025:010 Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen
förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.
025:011 Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
025:012 Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
klippspetsen, så att de alla krossades.
025:013 Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.