010:007 Och man lät utropa i Juda och Jerusalem, bland alla dem som hade
återkommit ifrån fångenskapen, att de skulle församla sig i
Jerusalem;
010:008 och vilken som icke komme till den tredje dagen därefter, i
enlighet med furstarnas och de äldstes beslut, hans hela egendom
skulle givas till spillo, och han själv skulle avskiljas från de
återkomna fångarnas församling.
010:009 Så församlade sig då alla Judas och Benjamins män i Jerusalem
till den tredje dagen, det är på tjugonde dagen i nionde
månaden; och allt folket stannade på den öppna platsen vid Guds
hus, skälvande både på grund av den sak som förelåg och på grund
av det starka regnet.
010:010 Och prästen Esra stod upp och sade till dem: »I haven varit
otrogna, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor och
därigenom ökat Israels skuld.
010:011 Men bekännen det nu, HERREN, edra fäders Gud, till pris, och
gören hans vilja: skiljen eder från de andra folken här i landet
och från de främmande kvinnorna.»
010:012 Då svarade hela församlingen och sade med hög röst: »Såsom du
har sagt, så tillkommer det oss att göra.
010:013 Men folket är talrikt, och regntiden är nu inne, och man kan
icke stå härute; detta ärende kan ej heller avslutas på en dag
eller två, ty vi hava mycket förbrutit oss härutinnan.
010:014 Må därför våra furstar stå redo för hela församlingen, och må
alla i våra städer, som hava tagit till sig främmande kvinnor,
infinna sig på bestämda tider, och med dem de äldste i var stad
och domarna där, till dess att vi hava avvänt ifrån oss vår Guds
vredes glöd i denna sak.»
010:015 Allenast Jonatan, Asaels son, och Jaseja, Tikvas son, trädde upp
häremot, och Mesullam jämte leviten Sabbetai understödde dem.
010:016 Men de som hade återkommit ifrån fångenskapen gjorde såsom det
var sagt. Och man utsåg prästen Esra och några av huvudmännen
för familjerna, efter de särskilda familjerna, alla namngivna;
och på första dagen i tionde månaden satte de sig att rannsaka
härom.
010:017 Och till första dagen i första månaden hade de avslutat
rannsakningen om allt som angick de män vilka hade tagit till
sig främmande kvinnor.

010:018 Bland prästernas söner befunnos följande hava tagit till sig främmande kvinnor: Av Jesuas, Josadaks sons, barn och hans bröder: Maaseja, Elieser, Jarib och Gedalja, 010:019 vilka nu gåvo sin hand därpå att de skulle avlägsna ifrån sig sina kvinnor; och de skulle frambära en vädur såsom skuldoffer för den skuld de hade ådragit sig; 010:020 av Immers barn: Hanani och Sebadja; 010:021 av Harims barn: Maaseja, Elia, Semaja, Jehiel och Ussia; 010:022 av Pashurs barn: Eljoenai, Maaseja, Ismael, Netanel, Josabad och Eleasa. 010:023 Av leviterna: Josabad, Simei och Kelaja, som ock hette Kelita, Petaja, Juda och Elieser; 010:024 av sångarna: Eljasib; av dörrvaktarna: Sallum, Telem och Uri. 010:025 Av det övriga Israel: av Pareos' barn: Ramja, Issia, Malkia Mijamin, Eleasar, Malkia och Benaja; 010:026 av Elams barn: Mattanja, Sakarja, Jehiel, Abdi, Jeremot och Elia; 010:027 av Sattus barn: Eljoenai, Eljasib, Mattanja, Jeremot, Sabad och Asisa; 010:028 av Bebais barn: Johanan, Hananja, Sabbai, Atlai; 010:029 av Banis barn: Mesullam, Malluk, Adaja, Jasub, Seal och Jeremot; 010:030 av Pahat-Moabs barn: Adna och Kelal, Benaja, Maaseja, Mattanja, Besalel, Binnui och Manasse; 010:031 vidare Harims barn: Elieser, Issia, Malkia, Semaja, Simeon, 010:032 Benjamin, Malluk, Semarja; 010:033 av Hasums barn: Mattenai, Mattatta, Sabad, Elifelet, Jeremai, Manasse, Simei; 010:034 av Banis barn: Maadai, Amram och Uel, 010:035 Benaja, Bedeja, Keluhi, 010:036 Vanja, Meremot, Eljasib, 010:037 Mattanja, Mattenai och Jaasu, 010:038 vidare Bani, Binnui, Simei, 010:039 vidare Selemja, Natan och Adaja, 010:040 Maknaddebai, Sasai, Sarai, 010:041 Asarel, Selemja, Semarja, 010:042 Sallum, Amarja, Josef; 010:043 av Nebos barn: Jegiel, Mattitja, Sabad, Sebina, Jaddu, Joel och Benaja. 010:044 Alla dessa hade tagit främmande kvinnor till hustrur; och bland dessa funnos kvinnor som hade fött barn.

Nehemja

001:001 Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans
borg,
001:002 hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män
kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade
skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
001:003 De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen
finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och
Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i
eld.»
001:004 När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera
dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
001:005 Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och
fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem
som älska dig och hålla dina bud,
001:006 låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör
din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och
natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner
Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också
jag och min faders hus hava syndat.
001:007 Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud
och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
001:008 Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade:
'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
001:009 men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter
dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända,
likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats
som jag har utvalt till boning åt mitt namn.'
001:010 De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom
din stora kraft och din starka hand.
001:011 Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad
dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din
tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför
denne man.»

Jag var då munskänk hos konungen.

002:001 I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett
tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och
gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför
honom;
002:002 men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du
är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag
övermåttan häpen.
002:003 Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen!
Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders
gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
002:004 Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en
bön till himmelens Gud
002:005 och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du
finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig
fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det
att jag åter må bygga upp den.»
002:006 Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid
hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma
tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara,
uppgav jag för honom en bestämd tid.
002:007 Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må
brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
002:008 så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga
skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp
portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till
stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min
bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds
goda hand var över mig.

002:009 När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig
härhövitsmän och ryttare.
002:010 Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon
hade kommit för att se Israels barn till godo.

002:011 När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre
dagar,
002:012 stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat
för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för
Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med
mig.
002:013 Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan
och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro
nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
002:014 Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men
där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
002:015 Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och
vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.

002:016 Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och
vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för
judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som
skulle få med arbetet att göra.
002:017 Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro,
huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i
eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke
längre må vara till smälek.»
002:018 Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig
nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: »Vi vilja
stå upp och bygga.» Och de togo mod till sig för det goda
verket.