008:001 När sjunde månaden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina
städer, församlade sig folket, alla såsom en man, på den öppna
platsen framför Vattenporten; och de bådo Esra, den skriftlärde,
att hämta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit åt
Israel.
008:002 Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män
och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde; detta var på
första dagen i sjunde månaden.
008:003 Och han föreläste därur vid den öppna platsen framför
Vattenporten, från dagningen till middagen, för män och kvinnor,
dem som kunde förstå det; och allt folket lyssnade till
lagboken.
008:004 Och Esra, den skriftlärde, stod på en hög träställning som man
hade gjort för det ändamålet; och bredvid honom stodo Mattitja,
Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida, och
till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana,
Sakarja och Mesullam.
008:005 Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod
högre än allt folket; och när han öppnade den, stod allt folket
upp.
008:006 Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade:
»Amen, Amen», med uppräckta händer; och de böjde sig ned och
tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden.
008:007 Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia,
Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra
leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var
och en på sin plats.
008:008 Och de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade
meningen, så att man förstod det som lästes.

008:009 Och Nehemja, han som var ståthållare, och prästen Esra, den
skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till
allt folket: »Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen
icke och gråten icke.» Ty allt folket grät, när de hörde lagens
ord.
008:010 Och han sade ytterligare till dem: »Gån bort och äten eder bästa
mat och dricken edert sötaste vin, och sänden omkring gåvor
därav till dem som icke hava något tillrett åt sig, ty denna dag
är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i
HERREN är eder starkhet.»
008:011 Också leviterna lugnade allt folket och sade: »Varen stilla, ty
dagen är helig; varen icke bedrövade.»
008:012 Och allt folket gick bort och åt och drack; de sände ock omkring
gåvor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada;
ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem.

008:013 Dagen därefter församlade sig huvudmännen för hela folkets
familjer, så ock prästerna och leviterna, till Esra, den
skriftlärde, för att giva närmare akt på lagens ord.
008:014 Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit
att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde
månaden,
008:015 och att man skulle kungöra och låta utropa i alla deras städer
och i Jerusalem och säga: »Gån ut på bergen och hämten löv av
olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmträd
och andra lummiga träd, och gören lövhyddor, såsom det är
föreskrivet.»
008:016 Då gick folket ut och hämtade sådant och gjorde sig hyddor på
tak och på gårdar, var och en åt sig, så ock på gårdarna till
Guds hus och på den öppna platsen vid Vattenporten och på den
öppna platsen vid Efraimsporten.
008:017 Och hela församlingen, så många som hade kommit tillbaka ifrån
fångenskapen, gjorde sig lövhyddor och bodde i dessa hyddor. Ty
från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels
barn icke gjort så. Och där rådde mycket stor glädje.
008:018 Och man föreläste ur Guds lagbok var dag, från den första dagen
till den sista. Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde
dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.

009:001 Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn
och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina
huvuden.
009:002 Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar
och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders
missgärningar.
009:003 Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur
HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under
en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin
Gud.
009:004 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och
Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst
till HERREN, sin Gud.
009:005 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia,
Sebanja och Petaja sade:

»Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet.
Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov
och pris.
009:006 Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel
och hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och
allt vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid
liv; och himmelens härskara tillbeder dig.
009:007 Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det
kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
009:008 Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med
honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas,
hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas
land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är
rättfärdig.

009:009 Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop
vid Röda havet.
009:010 Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på
allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt
mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.
009:011 Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på
torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom
stenar, i väldiga vatten.
009:012 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en
eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå.
009:013 Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen
och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och
bud.
009:014 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar
och lag genom din tjänare Mose.
009:015 Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten
komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå
och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat
giva åt dem.

009:016 Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de
icke hörde på dina bud.
009:017 De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort
med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en
anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en
förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet;
och du övergav dem icke.
009:018 Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din
Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig
skyldiga till stora hädelser,
009:019 så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora
barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde
dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den
väg de skulle gå.
009:020 Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade
du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade.
009:021 I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem;
deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.
009:022 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på
skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde
konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan
009:023 Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen,
och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att
de skulle komma dit och taga det i besittning.
009:024 Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för
dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både
konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de
ville.
009:025 Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i
besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar,
vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto
och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna
goda.

009:026 Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din
lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och
ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora
hädelser.
009:027 Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem;
men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från
himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare,
som frälste dem ur deras ovänners hand.
009:028 När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig. Då
överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda
över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från
himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger.
009:029 Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro
övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina
rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får
leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro
hårdnackade och ville icke höra.
009:030 Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande
genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du
dem i de främmande folkens hand.
009:031 Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem
och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

009:032 Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som
håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all
den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar,
våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska
konungarnas dagar ända till denna dag.
009:033 Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du
har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.
009:034 Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de
varningar som du har låtit komma till dem.
009:035 Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade
givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit
för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina
onda gärningar.
009:036 Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder,
för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi
andras tjänare,
009:037 och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra
synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och
vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.»

009:038 På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.