019:021 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,
då nu Guds hand så har hemsökt mig.
019:022 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,
och aldrig bliva mätta av mitt kött?
019:023 Ack att mina ord skreves upp,
ack att de bleve upptecknade i en bok,
019:024 ja, bleve med ett stift av järn och med bly
för evig tid inpräglade i klippan!
019:025 Dock, jag vet att min förlossare lever,
och att han till slut skall stå fram över stoftet.
019:026 Och sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
019:027 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,
för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;
därefter trånar jag i mitt innersta.
019:028 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»
—såsom vore skulden att finna hos mig—
019:029 då mån I taga eder till vara för svärdet,
ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;
så mån I då besinna att en dom skall komma.
020:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
020:002 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar,
än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
020:003 Smädlig tillrättavisning måste jag höra,
och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
020:004 Vet du då icke att så har varit från evig tid,
från den stund då människor sattes på jorden:
020:005 att de ogudaktigas jubel varar helt kort
och den gudlöses glädje ett ögonblick?
020:006 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen
och hans huvud når intill molnen,
020:007 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck;
de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
020:008 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer;
han förjagas såsom en syn om natten.
020:009 Det öga som såg honom ser honom icke åter,
och hans plats får ej skåda honom mer.
020:010 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma,
hans händer återbära hans vinning.
020:011 Bäst ungdomskraften fyller hans ben,
skall den ligga i stoftet med honom.
020:012 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun,
så att han gömmer den under sin tunga,
020:013 är rädd om den och ej vill gå miste därom,
utan håller den förvarad inom sin gom,
020:014 så förvandlas denna kost i hans inre,
bliver huggormsetter i hans liv.
020:015 Den rikedom han har slukat måste han utspy;
av Gud drives den ut ur hans buk.
020:016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka,
av etterormens tunga bliver han dräpt.
020:017 Ingen bäck får vederkvicka hans syn,
ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
020:018 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav;
hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
020:019 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där;
han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
020:020 Han visste ej av någon ro för sin buk,
men han skall icke rädda sig med sina skatter.
020:021 Intet slapp undan hans glupskhet,
därför äger och hans lycka intet bestånd.
020:022 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd,
och envar eländig vänder då mot honom sin hand.