009:021 Låt, o HERRE,
förskräckelse komma över dem;
må hedningarna förnimma
att de äro människor. Sela.
010:001 Varför, HERRE,
står du så långt ifrån
och fördöljer dig i nödens tider?
010:002 Genom de ogudaktigas övermod
måste den arme lida.
Må de fångas i de ränker
som de hava uttänkt!
010:003 Ty den ogudaktige berömmer sig
av sin själs lystnad,
och den rovgirige talar förgripligt
och föraktar HERREN.
010:004 Den ogudaktige säger i sitt högmod:
»Han frågar icke därefter.»
»Det finnes ingen Gud»,
så äro alla hans tankar.
010:005 Trygga äro alltid hans vägar,
dina domar gå högt över hans blickar;
alla sina ovänner räknar han för intet.
010:006 Han säger i sitt hjärta:
»Jag skall icke vackla,
över mig skall i evighet
ingen olycka komma.»
010:007 Hans mun är full av förbannelse,
av svek och förtryck;
hans tunga gömmer
olycka och fördärv.
010:008 Han lägger sig i försåt vid gårdarna,
i lönndom vill han dräpa den oskyldige;
hans ögon lura på den olycklige.
010:009 Han ligger i försåt på lönnligt ställe,
såsom ett lejon i sitt snår,
han ligger i försåt för att gripa den arme;
han griper den arme,
i det han drager honom in i sitt nät.
010:010 Han trycker sig ned, han ligger på lur,
och de olyckliga falla i hans klor.
010:011 Han säger i sitt hjärta:
»Gud förgäter det,
han har dolt sitt ansikte,
han ser det aldrig.»
010:012 Stå upp, HERRE;
Gud, upplyft din hand,
förgät icke de arma.
010:013 Varför skall den ogudaktige
få förakta Gud
och säga i sitt hjärta
att du icke frågar därefter?
010:014 Du har ju sett det, ty du giver akt
på olycka och jämmer,
för att taga det i din hand.
Åt dig överlämnar den olycklige sin sak;
du blev den faderlöses hjälpare.
010:015 Bryt sönder den ogudaktiges arm,
och hemsök de ondas ogudaktighet,
så att du icke mer finner den.
010:016 Ja, HERREN är konung
alltid och evinnerligen;
hedningarna utrotas ur hans land.
010:017 De ödmjukas trängtan
hör du, HERRE;
du gör deras hjärtan ståndaktiga;
du låter ditt öra giva akt
010:018 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt,
så att människor, komna av jord,
ej längre vålla skräck.
011:001 För sångmästaren; av David.
Till HERREN Har jag tagit min tillflykt.
Huru kunnen I då säga till mig:
»Flyn såsom fåglar till edert berg;
011:002 ty se, de ogudaktiga spänna bågen,
de hava lagt sin pil på strängen,
för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.
011:003 När grundvalarna upprivas,
vad kan då den rättfärdige uträtta?»