010:016 Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
010:017 Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
010:018 Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
010:019 Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
hela område.
010:020 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn.
010:021 Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
taga på det.»
010:022 Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
kom över hela Egyptens land i tre dagar.
010:023 Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
bodde.
010:024 Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
010:025 Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
010:026 Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
010:027 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
släppa dem.
010:028 Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
010:029 Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
inför ditt ansikte.»
011:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
han släpper eder.
011:002 Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
guld.»
011:003 Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen
Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
tjänare och hos folket.
011:004 Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
fram genom Egypten.
011:005 Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
ock allt förstfött ibland boskapen.
011:006 Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
höras.
011:007 Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN
gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
011:008 Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort
ifrån Farao i vredesmod.
011:009 Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
011:010 Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn ut ur sitt land.
012:001 Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:
012:002 Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
hos eder vara den första av årets månader.
012:003 Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
hushåll får ett lamm.
012:004 Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst
antal, i mån av vad var och en äter.
012:005 Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
fåren eller av getterna skolen I taga det.
012:006 Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
då skall man—Israels hela församlade menighet—slakta det
vid aftontiden.
012:007 Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
på övre dörrträet i husen där man äter det.
012:008 Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
012:009 I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
012:010 Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
eld.
012:011 Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS
Påsk.
012:012 Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
012:013 Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
jag slår Egyptens land.
012:014 Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
fira den, släkte efter släkte.
012:015 I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
skall utrotas ur Israel.
012:016 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På
dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
012:017 Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
såsom en evärdlig stiftelse.
012:018 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
012:019 I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
han är främling eller inföding i landet.
012:020 Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
osyrat bröd.
012:021 Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
och slakten påskalammet.
012:022 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
hus dörr intill morgonen.
012:023 Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att
komma i i edra hus och hemsöka eder.
012:024 Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
barn till evärdlig tid.
012:025 Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
012:026 När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
gudstjänst?',
012:027 skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och
tillbad.
012:028 Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
HERREN hade bjudit Mose och Aron.
012:029 Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
allt förstfött ibland boskapen.
012:030 Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
hus fanns, där icke någon död låg.
012:031 Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
012:032 Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
gån åstad, och välsignen därvid mig.»
012:033 Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
012:034 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
buro dem på sina axlar.
012:035 Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
kläder.
012:036 Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från
egyptierna.