138:001 Av David.
Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta;
inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
138:002 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisa ditt namn
för din nåd och sanning,
ty du har gjort ditt löftesord stort
utöver allt vad ditt namn hade sagt.
138:003 När jag ropade, svarade du mig;
du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.
138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig,
när de få höra din muns tal.
138:005 De skola sjunga om HERRENS vägar,
ty HERRENS ära är stor.
138:006 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga,
och han känner den högmodige fjärran ifrån.
138:007 Om ock min väg går genom nöd,
så behåller du mig vid liv;
du räcker ut din hand till värn
mot mina fienders vrede,
och din högra hand frälsar mig.
138:008 HERREN skall fullborda sitt verk för mig.
HERRE, din nåd varar evinnerligen;
övergiv icke dina händers verk.
139:001 För sångmästaren; av David; en psalm.
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
139:002 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
139:003 Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
och med alla mina vägar är du förtrogen.
139:004 Ty förrän ett ord är på min tunga,
se, så känner du, HERRE, det till fullo.
139:005 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
139:006 En sådan kunskap är mig alltför underbar;
den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
139:007 Vart skall jag gå för din Ande,
och vart skall jag fly för ditt ansikte?
139:008 Fore jag upp till himmelen, så är du där,
och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar,
gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
139:010 så skulle också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
139:011 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig
och ljuset bliva natt omkring mig»,
139:012 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
natten skulle lysa såsom dagen:
ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
139:013 Ty du har skapat mina njurar,
du sammanvävde mig i min moders liv.
139:014 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
ja, underbara äro dina verk,
min själ vet det väl.
139:015 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
när jag bereddes i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
139:016 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;
alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
139:017 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,
huru stor är icke deras mångfald!
139:018 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.