020:007 På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och
Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med
bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;
020:008 och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,
där vi voro församlade.
020:009 Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när
Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så
överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje
våningen; och när man tog upp honom, var han död
020:010 Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom
och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»
020:011 Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade
ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det
dagades; först då begav han sig i väg.
020:012 Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet
tröstade.

020:013 Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till
Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han
förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.
020:014 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord
och kommo sedan till Mitylene.
020:015 Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.
Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat
över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.
020:016 Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att
icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,
för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara
i Jerusalem.

020:017 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig
församlingens äldste.
020:018 Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten
själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom
till provinsen Asien, har umgåtts med eder:
020:019 huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och
prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.
020:020 Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde
något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har
försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och
undervisa eder.
020:021 Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra
bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.

020:022 Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan
att veta vad där skall vederfaras mig;
020:023 allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter
den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser
vänta mig.
020:024 Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,
om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till
det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds
nåds evangelium.
020:025 Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I
alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.
020:026 Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för
någons blod.
020:027 Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds
rådslut.
020:028 Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken
den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara
herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget
blod.
020:029 Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola
komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.
020:030 Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt
är, för att locka lärjungarna att följa sig.
020:031 Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och
dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av
eder.

020:032 Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom
som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland
alla som äro helgade.
020:033 Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.
020:034 I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att
skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit
med mig.
020:035 I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under
eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu
ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»

020:036 När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med
dem alla.
020:037 Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om
halsen och kysste honom innerligt;
020:038 och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att
de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom
till skeppet.

021:001 Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
Patara.
021:002 Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
det gingo vi ombord och lade ut.
021:003 Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
där skulle skeppet lossa sin last.
021:004 Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
han icke borde begiva sig till Jerusalem.
021:005 Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
bådo
021:006 och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på
skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.

021:007 Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
dem en dag.
021:008 Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
stannade kvar hos honom.
021:009 Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
gåva.
021:010 Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.
021:011 När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band
därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige
Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
hedningarnas händer.'»
021:012 När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.
021:013 Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt
hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»
021:014 Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
sade: »Ske Herrens vilja.»

021:015 Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
upp till Jerusalem.
021:016 Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
lärjunge, som vi skulle gästa hos.
021:017 Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
glädje.

021:018 Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
ock alla de äldste.
021:019 Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
bland hedningarna.
021:020 När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du
ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
till tro, och alla nitälska de för lagen.
021:021 Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
efter vad stadgat är.
021:022 Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har
kommit hit.
021:023 Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som
hava bundit sig genom ett löfte.
021:024 Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har
blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
vandrar efter lagen och håller den.
021:025 Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
av förkvävda djur och för otukt.»