023:006 Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med
ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en
avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de
dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»
023:007 Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
023:008 Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
bekänna sig tro på både det ena och det andra.
023:009 Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne
man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
honom.»
023:010 Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
023:011 Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var
vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
måste du ock vittna i Rom.»

023:012 När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
de hade dräpt Paulus.
023:013 Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
023:014 Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi
hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
hava dräpt Paulus.
023:015 Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo
att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»

023:016 Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till
kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
hört.
023:017 Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en
underrättelse att lämna honom.»
023:018 Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»
023:019 Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna
mig?»
023:020 Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
honom.
023:021 Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro
de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
begäran.»
023:022 Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.

023:023 Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
hundra spjutbärare.»
023:024 Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
023:025 Och han skrev ett brev, så lydande:

023:026 »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.

023:027 Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
romersk medborgare.
023:028 Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
ställa honom inför deras Stora råd.
023:029 Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
förtjänade död eller fängelse.
023:030 Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har
jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
honom.»

023:031 Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
023:032 Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
ryttarna färdas vidare med honom.
023:033 När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
023:034 Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
han:
023:035 »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara
honom i Herodes' borg.

024:001 Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några
av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför
landshövdingen klagomål mot Paulus.
024:002 Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt
anklagelsetal; han sade:
024:003 »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din
försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för
detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med
många tacksägelser.
024:004 Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i
din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.
024:005 Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker
strid bland alla judar i hela världen, och att han är en
huvudman för nasaréernas parti.
024:006 Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi
honom,
024:007
024:008 och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa
dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»

024:009 De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig
så.

024:010 Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,
tog han till orda och sade:
»Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över
detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.
024:011 Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv
dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.
024:012 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden
har man funnit mig tvista med någon eller ställa till
folkskockning.
024:013 Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig
för.
024:014 Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den
vägen', vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders
Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i
profeterna,
024:015 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda
skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.
024:016 Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt
samvete inför Gud och människor.