020:001 Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln
till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
020:002 Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan,
och fängslade honom för tusen år
020:003 och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett
insegel över honom på det att han icke mer skulle förvilla
folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall
han åter komma lös för en liten tid.

020:004 Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt
vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar,
som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords
skull, och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och
icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer;
dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen
år.
020:005 (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade
gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen.
020:006 Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen;
över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds
och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.

020:007 Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös
ur sitt fängelse.
020:008 Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens
fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet.
020:009 Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas
läger och »den älskade staden»; men eld faller ned från himmelen
och förtär dem.
020:010 Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av
eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i
evigheternas evigheter.

020:011 Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för
hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
för dem.
020:012 Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och
böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten;
det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina
gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.
020:013 Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och
dödsriket gåvo igen de döda som voro i dem; och dessa blev
dömda, var och en efter sina gärningar.
020:014 Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön;
detta, den brinnande sjön, är den andra döden.
020:015 Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad
i den brinnande sjön.

021:001 Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen
och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer.
021:002 Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned
från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är
prydd för sin brudgum.
021:003 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds
tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och
de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem
021:004 och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall
icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga
skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.»

021:005 Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.»
Ytterligare sade han: »Skriv: ty dessa ord äro visa och sanna.»
021:006 Han sade vidare till mig: »Det är gjort. Jag är A och O,
begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag giva att
dricka för intet ur källan med livets vatten.
021:007 Den som vinner seger, han skall få detta till arvedel, och jag
skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
021:008 Men de fega och de otrogna, och de som hava gjort vad
styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och
trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del
i den sjö som brinner med eld och svavel; detta är den andra
döden.»

021:009 Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med
de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: »Kom
hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.»
021:010 Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg
och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från
himmelen, från Gud,
021:011 med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten,
den var såsom kristallklar jaspis.
021:012 Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna
stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen
på Israels barns tolv stammar.
021:013 I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar
och i väster tre portar.
021:014 Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv
namn: namnen på Lammets tolv apostlar.

021:015 Och han som talade till mig hade en gyllene mätstång för att
därmed mäta staden och dess portar och dess mur.
021:016 Och staden utgjorde en fyrkant, och dess längd var lika stor som
dess bredd. Och med stången mätte han staden: dess mått var tolv
tusen stadier, dess längd och bredd och höjd voro lika.
021:017 Och han mätte dess mur: den var ett hundra fyrtiofyra alnar
efter människors mått, som ock är änglars.

021:018 Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent
guld, likt rent glas.
021:019 Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla
slags ädelstenar. Den första grundstenen var en jaspis, den
andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd,
021:020 den femte en sardonyx, den sjätte en karneol, den sjunde en
krysolit, den åttonde den beryll, den nionde en topas, den
tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en
ametist.
021:021 Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port
utgjordes av en enda pärla. Och stadens gata var av rent guld,
likt genomskinligt glas.

021:022 Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige,
är dess tempel, han och Lammet.
021:023 Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty
Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet.