Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

011:035 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
och i Haserot stannade de.

012:001 Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
tagit en etiopisk kvinna till hustru.
012:002 Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar
han icke också med oss?» Och HERREN hörde detta.
012:003 Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
människa på jorden.
012:004 Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I
tre, till uppenbarelsetältet.» Och de gingo ditut, alla tre.
012:005 Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
båda ditut.
012:006 Och han sade: »Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet
bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
och talar med honom i drömmar.
012:007 Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
betrodd.
012:008 Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft
försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
012:009 Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
012:010 När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
han se att hon var spetälsk.
012:011 Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
012:012 Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
012:013 Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter
frisk.»
012:014 HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i
ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må
hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
012:015 Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.

013:001 Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. 013:002 Och HERREN talade till Mose och sade: 013:003 »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.» 013:004 Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels barn. 013:005 Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son; 013:006 av Simeons stam: Safat, Horis son; 013:007 av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son; 013:008 av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son; 013:009 av Efraims stam: Hosea, Nuns son; 013:010 av Benjamins stam: Palti, Rafus son; 013:011 av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son; 013:012 av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son; 013:013 av Dans stam: Ammiel, Gemallis son; 013:014 av Asers stam: Setur, Mikaels son; 013:015 av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son; 013:016 av Gads stam; Geuel, Makis son. 013:017 Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. 013:018 Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.

Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
vidare upp till Bergsbygden.
013:019 Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
013:020 och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
befästa städer,
013:021 och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med
eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de
första druvorna voro mogna

013:022 Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
Rehob, där vägen går till Hamat.
013:023 De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes
sju år före Soan i Egypten.
013:024 Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
013:025 Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
Israels barn där skuro av.
013:026 Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
landet.
013:027 De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
013:028 De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du
sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
är dess frukt.
013:029 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
av Anak.
013:030 Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»

013:031 Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
013:032 Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke
draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
013:033 Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och
bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
013:034 Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
om oss.

014:001 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
natten.
014:002 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
014:003 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända
tillbaka till Egypten.»
014:004 Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
tillbaka till Egypten.»
014:005 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
hela församlade menighet.
014:006 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
014:007 och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
014:008 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
landet och giva det åt oss—ett land som flyter av mjölk och
honung.
014:009 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
frukten icke för dem.»

014:010 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade
sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
barn.
014:011 Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
014:012 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
014:013 Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
014:014 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
och i en eldstod om natten.
014:015 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
014:016 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
öknen.'
014:017 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
sagt:
014:018 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
efterkommande i tredje och fjärde led.'
014:019 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
Egypten och ända hit.»
014:020 Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
014:021 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
av HERRENS härlighet:
014:022 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
frestat mig och icke velat höra min röst,
014:023 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
014:024 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
besitta det.
014:025 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
öknen, åt Röda havet till.»

014:026 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
014:027 »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
014:028 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
014:029 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
mot mig.
014:030 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
014:031 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
det land som I haven föraktat.
014:032 I själva däremot—edra döda kroppar skola bliva liggande här i
öknen.
014:033 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
014:034 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
under fyrtio år—ett år för var dag—komma att bära på edra
missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
hand ifrån eder.'
014:035 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
skola de förgås, här skola de dö.»

014:036 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
014:037 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
014:038 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.