031:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:002 »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
samlas till dina fäder.
031:003 Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
HERRENS hämnd på Midjan.
031:004 Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
I sända ut i striden.»
031:005 Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
tusen man, väpnade till strid.
031:006 Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
031:007 Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
Mose, och dräpte allt mankön.
031:008 Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
svärd.
031:009 Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
deras övriga gods togo de såsom byte.
031:010 Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
tältläger brände de upp i eld.
031:011 Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
människor och boskap.
031:012 Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.

031:013 Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
gingo dem till mötes utanför lägret.
031:014 Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
031:015 Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
031:016 Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
031:017 Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
haft med män, med mankön, att skaffa.
031:018 Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
dem mån I låta leva för eder räkning.
031:019 Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var
och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
på sjunde dagen—såväl I själva som edra fångar.
031:020 Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
eder.»

031:021 Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
031:022 Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
031:023 allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men
allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
031:024 Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
därefter fån I gå in i lägret.

031:025 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:026 Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
för menighetens familjer;
031:027 sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
031:028 Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
skatt åt HERREN.
031:029 Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
031:030 Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
iakttaga vid HERRENS tabernakel.

031:031 Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose. 031:032 Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen, 031:033 av fäkreatur sjuttiotvå tusen, 031:034 av åsnor sextioett tusen, 031:035 och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer. 031:036 Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju tusen fem hundra, 031:037 varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får; 031:038 av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN sjuttiotvå; 031:039 av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN sextioen; 031:040 av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå personer. 031:041 Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose. 031:042 Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose hade avskilt från krigsfolkets, 031:043 denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre hundra trettiosju tusen fem hundra, 031:044 av fäkreatur trettiosex tusen, 031:045 av åsnor trettio tusen fem hundra 031:046 och av människor sexton tusen. 031:047 Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

031:048 Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
031:049 Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
fattas bland oss.
031:050 Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
031:051 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
klenoder.
031:052 Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
femtio siklar.
031:053 Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
031:054 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
ansikte.

032:001 Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
funno de att detta var en trakt för boskap.
032:002 Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
032:003 »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
Beon,
032:004 det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
032:005 Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss
slippa att gå över Jordan.»
032:006 Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
032:007 Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
032:008 Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
för att bese landet:
032:009 sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
HERREN hade givit åt dem.
032:010 Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
032:011 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
har lovat åt Abraham, Isak och Jakob—eftersom de icke i allt
hava efterföljt mig
032:012 ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
032:013 Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
032:014 Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
032:015 Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
detta folk.»

032:016 Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
032:017 Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under
tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
så vara skyddade mot landets inbyggare.
032:018 Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
var och en sin arvedel.
032:019 Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
032:020 Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
eder inför HERREN till kriget,
032:021 så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
032:022 om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
032:023 Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
032:024 Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
032:025 Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
032:026 Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
bliva kvar här i Gileads städer.
032:027 Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»

032:028 Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
stammar.
032:029 Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
landet Gilead till besittning.
032:030 Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
032:031 Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
032:032 Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»

032:033 Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer och dessas områden, landets städer runt omkring. 032:034 Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer, 032:035 Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha, 032:036 Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar. 032:037 Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim, 032:038 Nebo och Baal-Meon—vilkas namn hava ändrats—och Sibma. Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp. 032:039 Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där. 032:040 Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där. 032:041 Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och kallade dem Jairs byar. 032:042 Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och kallade det Noba, efter sitt eget namn.