Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
035:011 skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
någon må kunna fly.
035:012 Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
till rätta inför menigheten.
035:013 Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
035:014 Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
035:015 dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen
och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
har dödat någon må kunna fly.

035:016 Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:017 Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:018 Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:019 Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
honom må han döda honom.
035:020 Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
mod kastar något på honom; så att han dör,
035:021 eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
träffar på honom

035:022 Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
vara må;
035:023 eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
035:024 då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
035:025 Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
helig olja smorde översteprästen dör.
035:026 Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
flytt,
035:027 och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
honom.
035:028 Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
tillbaka till den ort där han har sin besittning.
035:029 Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta.

035:030 Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
att man skall kunna döma någon till döden.
035:031 I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
till döden, utan han skall straffas med döden.
035:032 Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
landet.
035:033 I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
utgjutit det.
035:034 I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
barn.

036:001 Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt—Gileads,
som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter—
trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
huvudmän för Israels barns familjer.
036:002 De sade: »HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
hans döttrar.
036:003 Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
036:004 När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort.»

036:005 Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
»Josefs barns stam har talat rätt.
036:006 Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
036:007 Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
var och en sin fädernestams arvedel.
036:008 Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
arvedel.
036:009 Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
arvedel.»

036:010 Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
036:011 Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
sig med sina farbröders söner.
036:012 De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
stam.

036:013 Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.

Femte Mosebok (Deuteronomium)

001:001 Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab 001:002 —elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till Kades-Barnea. 001:003 I det fyrtionde året, i elfte månaden, på första dagen i månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren hade bjudit honom tala till dem. 001:004 Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot, vid Edrei. 001:005 På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna lagutläggning och sade: 001:006 HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog haven I uppehållit eder vid detta berg. 001:007 Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i Kustlandet vid havet—in i kananéernas land och upp på Libanon, ända till den stora floden, floden Frat. 001:008 Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.» 001:009 Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke ensam bära eder. 001:010 HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika såsom stjärnorna på himmelen. 001:011 Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och välsigna eder, såsom han har lovat eder. 001:012 Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder och edert tvistande? 001:013 Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över eder.» 001:014 I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.» 001:015 Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män, och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda stammar. 001:016 Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem. 001:017 I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att jag får höra det.» 001:018 Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra. 001:019 Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss; och vi kommo så till Kades-Barnea. 001:020 Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss. 001:021 Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig. Frukta icke och var icke förfärad.» 001:022 Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi skola komma till.» 001:023 Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en för var stam. 001:024 Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo till Druvdalen och bespejade landet. 001:025 Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud, vill giva oss är gott.» 001:026 Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot HERRENS, eder Guds, befallning. 001:027 Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i amoréernas hand och så förgöra oss. 001:028 Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi sågo där också anakiter.'» 001:029 Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta för dem. 001:030 HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra ögon, 001:031 och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud, bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat, ända till dess att I nu haven kommit hit.» 001:032 Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud, 001:033 som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen gå, och om dagen i molnskyn. 001:034 Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och sade: 001:035 »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder, 001:036 ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt, därför att han i allt har efterföljt Herren.» 001:037 Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke heller du skall komma ditin. 001:038 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin. Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt Israel såsom arv. 001:039 Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och de skola taga det i besittning. 001:040 Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.» 001:041 Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN. Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden. 001:042 Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder; gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.» 001:043 Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod upp mot bergsbygden. 001:044 Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i Seir och drevo eder ända till Horma. 001:045 Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder. 001:046 Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.