— Innan Hannibal företog sina förskräckliga fälttåg emot romarne, drömde han att en ung man, med ett öfwermenskligt yttre, blifwit skickad från himmelen för att föra honom till Italien. Enligt hans råd följde den carthaginensiske fältherren först hans steg, utan att se sig om; men snart, till följe af den nyfikenhet som drifwer oß att wilja genomtränga det hemlighetsfulla, gjorde han en rörelse för att wända sig om och såg då en förfärlig orm, som under ett hastigt krälande omkullkastade och förkroßade allt som fanns i hans wäg. Efter honom tjöt stormen, åskan dundrade och himlen insweptes i ogenomträngligt mörker. Betagen af förundran begärde Hannibal af sin ledsagare en upplysning öfwer detta förebåd. ”Du ser,” swarade denne honom, ”Italiens förhärjelse. Det är din pligt att iakttaga tystnad och öfwerlemna det öfriga åt ödets hemliga råd.”

— Då drottning Olympia gick hafwande med Alexander den store, drömde hon, att hennes man, konung Philip, hade förseglat hennes mage med ett sigill som föreställde ett lejon, hwilket bebådade den tillkommande monarkens tapperhet, ädelmod och eröfringar.

— (År 323 f. C. f.) Alexander, konung af Macedonien, hade ofta genom drömmar blifwit warnad att waka öfwer sitt lifs säkerhet, men lyckan måste säkert hafwa bewäpnat honom med ännu mera försigtighet emot faran. Det hände sig ock en gång, att han under sömnen tillsades, att Caßanders hand skulle wara olycksbringande för honom. Några timmar efter en af deßa anklagande drömmar, infann sig Caßander hos konungen, och denne, igenkännande i honom den bild som hade förskräckt honom under sömnen, nöjde sig med att upprepa en grekisk wers öfwer drömmars fåfänglighet. Enligt flere af de klaßiske författarne, skall Caßander warit den, som förgiftade Alexander den Store.

— (År 403 f. C. f.) Twenne arcadier, intima wänner, reste tillsammans och anlände till Megare, der den ena bodde hos sin wän och den andra på ett herberge. Den förre drömde att hans wän bad honom att komma och frälsa honom från wärdshuswärdens knep och list, och begärde en hastig hjelp mot en stor fara. Han waknar, skyndar upp ur sängen, anländer till herberget ... genom en ödets skickelse stannar han, förebrår sig sjelf att hafwa satt tro till en dröm, wänder om igen, går hem, lägger sig och somnar å nyo. En stund derefter wisar sig åter hans wän för honom alldeles stympad, beswär honom, att efter som han uraktlåtit att frälsa hans lif, åtminstone hämnas hans död, och han tillägger, att just i detta samma ögonblick då han talar med honom är hans mördare syßelsatt att på en gödselkärra föra hans döda kropp ut ur staden. Arkadiern waknar genast, skyndar till Megares stadsport, möter kärran, stannar den, upptäcker sin olycklige wäns lik och befriar sig från wärdshuswärden, som icke wäntade att blifwa straffad på bar gerning.

— (År 404 f. C. f.) Några dagar före sin död såg Alcibiades i drömmen att han war inswept i sin älskarinnas kappa. Det war samma kappa, hwilken, sedan han blifwit mördad, tjenade att inswepa hans kropp uti, emedan den icke blef begrafwen.

— (År 405 f. C. f.) Under den tid då Dionysius af Syracusa ännu icke war annat än en simpel medborgare, drömde en förnäm person i staden Himera, att hon hade stigit upp i himlen, och under det hon gick igenom flere gudomligheters boningar, såg hon under Jupiters fötter en koloßal man, med ljust hår och mycket fräknig i ansigtet, som suckade under tyngden af en mängd kedjor. ”Hwilken är denne olycklige?” frågade hon den unge mannen som ledsagade henne på detta himmelska besök. ”Det är,” swarade han, ”Siciliens och Italiens onda genius, som, då han en gång befrias, skall förorsaka så många städers ruin!” — Denna dröm berättades genast andra dagen bland folket. Afundsjuk öfwer Syracusas frihet, hade Fortuna swurit de dygdige inwånarnes förderf, befriade Dionysius ur fängelset och kastade honom som åskan midt ibland detta folks lugn och fred. Då denna qwinna skyndat att bland folkmängden åskåda tyrannen, wid hans ankomst till Himera, hade hon knappast warsnat honom förr än hon utropade: ”Se der den man som jag sett i drömmen!” — Tyrannen lät döda henne.

— (464 f. C. f.) Poeten Simonedas blef genom en dröm warnad för en stark storm i samma ögonblick, då han skulle gå ombord på ett fartyg. Och i sanning de, hwilka han skulle göra sällskap, omkommo alla på sjön i hans åsyn. Simonidas lyckönskade sig att hafwa anförtrott wården om sitt lif åt en dröm, heldre än ett fartyg, och af erkänsla för denna räddning, gjorde han denna beskyddande dröm odödlig genom ett mycket wackert poem.

— (År 550 f. C. f.) Konung Croesus såg i drömmen sin son Atis falla för en lönnmördares dolk. I följd häraf bemödade sig hans faderliga omsorg att taga alla de mått och steg som kunde afwärja den grymma olycka hwarmed han blifwit hotad. De största försigtighetsmått woro ständigt widtagna på hans befallning; men olyckan wißte nog att deßa oaktadt bana sig framgång. — Ett ofantligt wildswin härjade en lång tid på landet i Lydien. Atis wille befria landet från denna farliga fiende, och fick med stor möda sin faders tillåtelse dertill, fastän denne icke fruktade annat än mördarens stål. Under jägarnes häftighet att döda det förfärliga odjuret, swängde sig en af deras lansar om, och dödade den olycklige prinsen.

— Vespasianus befann sig på ön Achaja med kejsar Nero, och såg i drömmen en okänd, som förkunnade honom att hans lycka skulle börja så snart man hade ryckt ut en tand på Nero. Så snart han waknat och gått ut, war den första syn som mötte hans ögon, en läkare som kom ifrån Nero efter att hafwa ryckt ut en tand på honom. Det dröjde icke länge förr än denne kejsare dog, och hans efterträdare Galba dog äfwen efter en mycket kort tid. Vespasius begagnade sig af den twedrägt som uppstått emellan Otto och Vetellius för att låta utropa sig till kejsare efter dem.

— Septimus Sewerus drömde att kejsar Pertinax dog af ett fall från hästen, och att han sjelf steg upp på den kejserliga hästen. Tilldragelsen besannades: Septimus Sewerus blef wald till kejsare i stället för Pertinax.