"Tant Karin", sade hon, "jag har drömt någonting så vackert."
"Hvad har du då drömt, liten Elsa?"
"Jo, jag tyckte, att mamma stod bredvid min säng, och hon var så ljus och skinande, som själfva julängeln måste vara. Och hon talade om för mig, att i himmelen fanns en julgran, som var så stor, så stor, och på den slocknade aldrig ljusen, och vi skulle allesammans få vara hos henne under julgranen."
"Det var en skön dröm, hjärtebarnet mitt."
"Ja, det var så skada, att jag vaknade. Lille Johannes väckte mig, för han skrek så högt. Just när jag höll på att vakna, tyckte jag, att jag så tydligt hörde mamma säga: 'I morgon skall jag skicka er en julgran åt den kära pappa'.--Tänk, tant--åt pappa."
Tant Karin lyssnade till den lillas ord. Hon satt en lång stund eftersinnande med barnet alltjämt tryckt mot sitt bröst.
Därpå fick hon så många bestyr. Jag hämtades fram ur det mörka rummet, och barnen fingo i dag icke komma in till tant, förr än det blef mörkt. Då kallade hon dem allesammans in till sig och talade länge med dem. Hon påminde dem om deras mor, som gått till himmelen i tron på sin frälsare, samt visade dem på Guds kärlek, som sände ende sonen hit ned till jorden.
Då började julklockorna ringa så högtidligt, och nu tände tant Karin alla mina ljus. Därpå lyfte man upp mig, och tyst, tyst på tå gick den lilla skaran med mig ned till faderns dörr. När alla barnen intagit sina platser, började de sjunga:
"Af himlens höjd oss kommet är
Ett bud, som frid till jorden bär.