En dag fick han höra, att på andra sidan den väldiga bergskedjan, vid hvars fot staden låg, bodde människor, som voro onda och lefde i elände. Han hörde det och tänkte i sitt hjärta: "Jag vill gå till det folket och påminna dem om att Gud är kärlek och att han bjuder och säger oss: älsken hvarandra. De hafva nog glömt det och äro säkert olyckliga, ty den är olycklig som glömmer att älska."
Men när hans vänner hörde det, afrådde de honom. De där människorna voro allt för onda och skulle inte lyssna till några ord om kärlek. De voro alltför uppfyllda af hat, ja, de kunde kanske rent af taga hans lif. Hvem kunde veta? Och vandringen öfver bergen, den var svår, han skulle inte orka klättra öfver dessa svindlande afgrunder och stå emot viddernas oväder. Nej, nej, det gick icke an. Det var att fresta Gud att utsätta sig för sådana faror.
Och mannen hörde tyst på vännernas råd---och dagen efter gick han. Ja, nog var vandringen svår. Vägen var skroflig och brant. Han fick klättra på smala kanter, där bergväggen stupade lodrätt under honom. Han fick hålla sig fast med händerna i skrefvor, så att de blödde, medan stenarne lossnade under hans fötter. Men fram skulle han, kärleken i hjärtat dref honom, och den som drifves af kärlek, frågar ej efter bråddjup och smala vägar.
Småningom blef vägen bättre, men det blef kallare och kallare. Vinden slet i hans rock och piskade snö i hans ansikte, men mannen bara svepte rocken tätare omkring sig och tryckte hatten säkrare på hufvudet. Och han frös icke, ty hjärtat var varmt--af kärlek.
Snart hade han nått toppen och nu började han nedstigandet. Men nu voro icke svårigheterna mindre. Hundrade gånger hade blott foten behöft slinta och vandraren hade störtat ned i djupet. Men foten slant icke--ty den gick kärlekens ärenden.
Efter ännu någon vandring kom han ned i landet på andra sidan. Där fanns många små städer och byar, människorna arbetade och släpade i fabriker utan sol och luft för ringa lön, och husen sågo fattiga ut. Ja, här skulle det där folket bo--så hade man sagt honom.
Han började nu lefva bland folket här alldeles som han gjorde i sin hemstad, och han tyckte att människorna voro lika här som där. Det gick honom på samma sätt. Barnen blefvo glada, när de sågo den vänlige mannen på långt håll. Männens eder tystnade, och kvinnor, som kommo ut på gatan för att gräla med hvarandra och förtala hvarandra, tystnade också, blott mannens ansikte visade sig--alltid med dessa goda, kärleksfulla ögon, som sade att han trodde dem alla om så godt. Man kunde inte,--det var som en renare luft kring mannen, en luft som man inte hade mod att förpesta med stygga och kärlekslösa ord. En förunderlig man, sade somliga. En god man, sade andra. Han håller af oss, sade barnen--de förstodo honom bäst.
Men dagarna gingo och mannen började tro att han kommit vilse. Han mötte aldrig någon af dessa människor, som skulle vara så onda, alla sågo så vänligt på honom alldeles som hemma. Kom han in i ett hus, var han alltid välkommen och blef väl undfägnad, och allra minst ville någon taga hans lif. Han predikade aldrig, han talade med dem om Guds kärlek och lefde med dem och blef god vän med alla och kände, att där fanns så många varma människohjärtan, som kommo honom till mötes, men aldrig några hårda och hatfulla. Ja, han hade säkert gått vilse.
Men när dagarna blefvo år, började mannen fundera på att draga vidare för att finna de onda människorna, här funnos de icke. Men det var mycket som han icke visste. Han visste icke han, att det hade blifvit mindre slagsmål på torget sedan han kom, att männen börjat arbeta bättre och att det blifvit säkrare att färdas på gatorna om nätterna. Icke visste han heller, att kvinnorna grälade mindre och förtalade hvarandra mindre. Nej, det var så mycket som mannen icke visste. Det var så mycket som han icke kunde se, därför att det flydde för honom.
Innan mannen hann sätta sin plan i verket, blef han sjuk. "Jag får hvila några dagar", tänkte han, "det går öfver." Men det gick icke öfver, det blef värre. När det nu spordes rundt omkring i husen, att den gode mannen var sjuk, blefvo människorna bedröfvade.