Och ljus och hjälp för världen all.
Han är den rätte frälserman,
Säll den på honom trösta kan!"
Äfven lillen, som satt på tants arm stämde in med så godt han kunde.--Då gick dörren upp och fadern kom ut.
Tant Karin såg ingenting annat än de stora, klara tårarne i hans ögon; de glänste som diamanter i julljusens sken. Sedan såg hon honom böja sig ned och sträcka ut sina armar emot de små, hvilka alla skyndade sig i fadersfamnen. Tårarna strömmade utför hennes fårade kinder, och med sammanknäppta händer upprepade hon orden, som de nyss sjungit:
"All jordens tröst han blifva skall Och ljus och hjälp för världen all."
"Mamma har skickat dig julgranen, lilla kära pappa", hviskade Elsa under tiden i faderns öra, medan Johannes, som nu satt på faderns arm, högljudt förkunnade: "Pappa, vet du, att mamma har en julgran i himmelen, och den är mycket, mycket vackrare än den här."
Granen hade slutat sin berättelse. Genom de andra trädens grenar gick en sakta susning:
"Frid på jorden!"
"Ja, så är det", sade en yfvig, grönskande julgran. "Jag stod i ett vackert rum bredvid en vagga. Föräldrarne sutto bredvid och sågo än på mig, än på deras lilla julgåfva, som låg i vaggan, ett litet rödkindadt barn. De voro tysta, ty deras lille älskling sof, men ängeln, som satt gömd i mina grenar, sjöng en ljuflig julsång för deras hjärtan. Och snart hördes i rummet utanför dörren några barnaröster sjunga: