Visst var det sant, att grannens Fredrik och nämdemans Vilhelm hade smör på sitt bröd i skolan, medan han ofta måste äta sitt bröd utan smör. De hade också präktiga stöflar med höga skaft, då han måste traska i ett par träskor. Men nog hade han kunnat vara glad och frimodig för det. Han led själf mest af sitt onda lynne, men han förmådde icke öfvervinna det. Han förstod icke han, att därtill fordras kraft ofvanifrån. Men då måste man knäppa sina händer och bedja: "Gode Gud, hjälp mig att bli snäll!" Och det ville inte Johannes göra.
Emellertid gingo åren, och Johannes var nu tolf år gammal. Han hade vuxit upp till en stor, stark och frisk gosse, och han hade kunnat vara sin mors glädje och framtidshopp, om han ej alltid varit så stygg och ovänlig. Hans far hade dött året förut i lunginflammation, och modern sträfvade nu från morgon till kväll för att kunna försörja sig och sin gosse.
En morgon, när Johannes stod i begrepp att gå i skolan, kom modern emot honom.
"Du kan inte få gå i skolan i dag, Johannes", sade hon ifrigt, "jag har redan varit hos magistern och bedt om lof för dig. Jag har fått bud ifrån den där frun, som kom flyttande hit till byn i förrgår, att hon vill ha mig till hjälp med att skura. Jag måste gå dit genast, och du vet, att det är mycket att sköta om här hemma i dag, som jag inte hunnit med, när jag inte visste någonting förut, och därför måste du nu vara snäll och stanna hemma i dag och sköta om kon och grisen."
Så fick han nu inte gå i skolan heller, och det var ändå det enda, som han tyckte var roligt. Knotande skötte han om de sysslor, som inte modern hunnit med, sedan gick han in och satte sig vid bordet med hufvudet lutadt mot handen. Allehanda mörka tankar rufvade inom honom. Det var i alla fall ett bra uselt lif han förde, tyckte han. Aldrig fick han annat att äta än strömming och potatis och hårdt bröd, aldrig en bit kött. Bara om söndagarna ett ägg och litet smör på brödet. Och ändå ville man, att han skulle vara glad och tacksam? Jo, det var just något att tacka för!
Det föll honom aldrig in att i den andra vågskålen lägga den stora förmånen att äga en god hälsa och en trofast mor, som alltid tänkte på hans bästa.
Han fortfor i stället att nära sina bittra tankar.--Var han då sämre än de andra kamraterna, som om söndagarna fingo kaffe med färskt bröd och andra läckerheter, som han aldrig såg en skymt af?--Åh, nej, han var lika god som de, och sina läxor kunde han bättre än många af dem. Men i dag, då han nu var ensam herre på täppan, skulle han sannerligen skaffa sig någonting godt att äta han också.
Han smög sig bort till moderns rödmålade byrå, hvars öfversta låda han drog upp. Där i ena hörnet stod en liten dosa, där han visste, att modern förvarade några mödosamt förvärfvade slantar. Han räknade dem, det var en krona och trettio öre. Dessa tog han och gick till handelsboden, där han köpte kakor och karameller för dem.
Handelsmannen hyste ingen misstanke, ty det hände ibland, att Johannes gick ärenden åt bondhustrurna i byn.
Nu kunde då Johannes ostörd njuta af sina läckerheter. När modern om kvällen kom hem, hade han redan gått till sängs. Han var sjuk, sade han. Och han hade verkligen feber och kväljningar. Modern kunde till en början icke begripa orsaken till detta plötsliga illamående, men just då föll en klar månstråle på de tomma påsarna bredvid sängen, och nu bröt en mörk aning in i hennes själ.