En flickskola i Indien.
Med teckning.
et är synnerligen intressant att ibland få göra små utflykter i världen för att se, huru andra människor hafva det och under hvilka förhållanden de växa upp och lefva fram sitt lif. Det är därför för mig ett sant nöje att i dag taga eder alla med mig på en liten tripp till södra Asien och under tiden berätta litet om barnen och skolorna i detta land.
Vår ena teckning förflyttar oss då med ens till det rika, varma Indien, landet med susande palmskogar invid Ganges-flodens stränder. Här möter oss en afbildning af en flickskola, men den är mycket olik våra svenska skolor. Luften är ljum, ja, nästan het. Därför har skolsalen inga väggar. Taket hvilar på stolpar och består af segelduk. Bord och stolar finnas ej. Man sitter på golfvet med benen i kors och knäet tjänar som pulpet. Allt är således af enklaste slag. Och likväl är denna skola en hufvudstads-skola i det stora, folkrika Kalkutta. Den staden finner du lätt på din karta vid en af Ganges' utloppsarmar.
Till denna enkla skola infinna sig dagligen tvåhundra femtio hindu-flickor mellan fem och elfva år för att under ledning af infödda lärarinnor lära sig läsa, skrifva och räkna. Religionsundervisning saknas icke heller, men de små få icke höra talas om himmelens Gud, ej heller om Jesus, världens frälsare och barnens store vän, utan de få lära sig tillbedja en indisk afgud, Sarasvati, som anses för skolans skyddshelgon. Sarasvati afbildas med en bok eller ett musikinstrument i handen. Till denne föra de små flickorna med sig såsom offergåfvor litet ris, en pisang-eller mango-frukt eller ock några välluktande blommor. En af de äldre flickorna uppstämmer en sång och de öfriga falla in och sjunga med. Så bedjas de vanliga bönerna, alltsammans är slut på en kvarts timme, hvarefter den lilla skaran med lif och lust börjar det egentliga skolarbetet.
Denna hindu-skola är upprättad och bekostad af en rik indisk dam, som mycket sörjer öfver, att millioner af de stackars hindu-barnen icke få någon undervisning alls utan växa upp i den djupaste okunninghet och därför heller aldrig kunna komma till någon lyftning vare sig i andligt eller lekamligt hänseende. Och hon har inrättat skolan så godt hon förstått från sin hedniska synpunkt.
Finnas då inga skolor i Indien? Jo, där finnas icke mindre än 150,000, med omkring fyra och en half millioner skolbarn. Men detta är såsom en droppe i hafvet. Ty barnen i skolåldern äro öfver fyratio millioner. Då kan du själf räkna ut, huru många millioner barn växa upp i det fullständigaste mörker. Och isynnerhet är det sämst ställdt för flickorna, ty utaf dem få blott fyra hundra tusen skolundervisning och aderton millioner flickor i skolåldern sakna all undervisning.
Efter denna lilla glänt på dörren till det tjocka mörkret i det sköna landet vid Ganges' stränder, där palmskogarna susa, kunde man med all rätt fråga landets herrar, de för kristlig missionsverksamhet nitälskande engelsmännen: Hvarför är mörkret så tjockt ännu i det gamla Indien? J. B. G.