Från det myckna kärleksarbetet i Kapernaum måste Jesus ändock bort för att hvila. Hans lärjungar och vänner togo honom med till stranden af sjön Genesaret, där en stor segelbåt väntade honom och dem. Här redde nu vänliga händer en bädd åt honom i båtens stäf. Trött som Jesus var, somnade han snart och sof så godt och lugnt som ett barn i modersskötet.
På frälsaren och hans vänner i båten lura onda makter, som vilja förgöra dem. Det hade varit en varm dag. För en svalkande aftonbris glider båten ut på de lätt krusade vågorna, som i aftonsolens sken skifta som pärlemor och smaragd. Flera andra båtar följa efter. Det synes bli en angenäm färd i österlandets milda skymning och klart strålande stjärnljus. Men plötsligt brusar en stormvind ned från den bergiga, branta stranden, vågorna börja skumma och rasa, vinden sliter seglen i trasor och bräcker masten, det ser ut som om alla skulle gå till botten i det hemska djupet. Men frälsaren sofver godt och lugnt som ett barn i sin moders sköte.
Lärjungarne äro icke ovana vid sjön. De flesta af dem hade varit fiskare just på denna nyckfulla sjö ända från barndomsåren. De hafva växt upp i fiskarbåten. Men likväl blifva de gripna af den djupaste förfäran vid denna våldsamma storm, hvars like de aldrig förr varit med om. De skynda därför fram till Jesus och ropa alla med en mun: "Mästare, sköter du icke därom, att vi förgås?"------Deras konst och makt att manövrera båten till land var nu slut. Det återstod ingenting annat än att förgås i böljorna, som tusen före och efter dem måst göra, såvida icke Jesus kunde hjälpa dem.
Lugnt som ett barn i modersskötet har Jesus sofvit i skeppet, lugnt vaknar han upp och majestätisk står han där i stäfven och bjuder stormen tystna och böljorna lägga sig till ro. Med ängslan målad i sina anleten sträcka lärjungarna händerna mot frälsaren. Lif eller död för dem hänger i detta ögonblick allenast vid honom. Och se--vinden tystnar på hans ord, vågorna somna och dö, som om där aldrig en storm gått fram öfver Genesaret, himmelns stjärnor spegla sig snart åter i det blanka vattnet.
Det är så tyst, så tyst omkring frälsaren. Knäppta händer och tysta böner stiga upp till Gud från folket. Slutligen bryter Jesus själf tystnaden och riktar till de sina de mildt förebrående orden: "Hvarför ären I så rädda? Huru kommer det till, att I icke hafven tro?" Frälsaren förvånar sig öfver lärjungarnes brist på manlig tro. Det ser nästan ut, som om han väntat, att de skulle ha utfört det under, som han nyss utfört.
Lärjungarne och det öfriga folket stå ännu tysta och stumma. Ej heller besvara de frälsarens frågor hvarför de äro så rädda och hvarför de sakna tro för att kunna bekämpa storm och våg. I känslan af sin litenhet och vanmakt och af frälsarens storhet och väldighet hviska de blott till hvarandra: "Hvem är då denne, att både vädret och hafvet äro honom lydiga?"
Denna folkets fråga är af en sådan betydelse, att jämväl vi, som äro små, behöfva söka efter svaret. Herren Jesus har i alla tider varit en stor fråga för alla tänkande människor. Skriften vittnar öfver allt att han är Guds son, vår och allas frälsare. Hans egna gärningar, hans egna ord säga oss detsamma. Och alla, som i tron sökt frälsning och frid hos honom, de hafva erfarit, att han är Guds son och världens frälsare. Ty åt alla bedröfvade skänker han tröst.
Det att Jesus stillade stormen vittnar nog så tydligt om att han är Guds son. Men denna gärning visar ock hän till den makt, som Adam hade före syndafallet, då han ännu var jordens herre. Och den visar framåt denna gärning på den tid, då vi skola varda Jesus like i helighet och makt, och då hela jorden blifvit ett Guds rike och mänskligheten funnit sin Gud.
Du, liten, bör därför i tro och förtröstan hvila vid din frälsare. Det skänker en oändlig trygghet i lifvets strider att hafva honom till sin vän, och det är villkoret för att du i kommande dagar skall varda lik honom. J. B. G.
