Mark 6: 14-29.
å Jesu tid regerade öfver Galileen och Pereen en romersk lydfurste eller tetrark, som i vår text kallas "konung" Herodes. Denne man hette egentligen Herodes Antipas och var son till Herodes den store, som är känd för sin grymhet och sitt lastbara lif. Det var denne man, som ock ville döda Jesusbarnet och därför påbjöd att döda alla gossebarn i Betlehem, som voro under två år gamla. Herodes Antipas var ogudaktig och orättfärdig liksom fadern, men mindre grym. Sin första gemål, den arabiske konungen Aretas dotter, försköt han. Därpå gifte han sig med sin broders hustru, Herodias, som han lockat att öfverge sin man. Denna synd bestraffade Johannes döparen. Han gick upp till fursten och sade: "Dig är icke lofligt att hafva din broders hustru". Det var en uppenbar synd mot Guds sjette och tionde bud.
På grund af denna bestraffning började den lättfärdiga Herodias dödligt hata Johannes och sökte bringa honom om lifvet. Hon låg öfver Herodes med ett ständigt tal om Johannes oförskämdhet och slutligen lyckades hon öfvertala honom att fängsla döparen och inspärra honom på slottet Makerus, öster om Döda hafvet.
När konung Aretas dotter återkom till sitt hem och berättade om huru skamligt och trolöst Herodes hade förskjutit henne för Herodias skull, då blef Aretas vred och började förbereda ett härtåg mot Herodes. När denne fick kunskap härom, samlade äfven han en här och drog söderut. Men under färden inträffade hans födelsedag. På slottet Makerus lät han då tillreda en stor fäst, till hvilken han inbjöd sina stormän och krigsöfverstar samt andra af Galileens store, som voro med i hans följe. Det var vid denna födelsedagsfäst Herodias dotter uppträdde och dansade inför den halfrusige konungen och hans lika beskaffade gäster. Och så betagen blef han i flickan och hennes dans, att han lofvade henne hvad helst hon begärde ända till hälften af hans rike. När då danserskan rådfrågat sin moder, återkom hon och begärde strax på ett fat Johannes döparens hufvud.
Herodes blef nog med ens nykter, när han får höra denna begäran. Han förstår nu, att det är Herodias list och ränker, i hvilka han blifvit snärjd. Han vill visst icke halshugga Johannes, men i stället för att slita sönder ränkerna och ärligt tillstå, att hvarken Johannes hutvud eller halfva riket är hans, så att han ej kan gifva bort det, låter han leda sig af en falsk hederskänsla, tänker på eden och på hvad gästerna skola säga, faller i Herodias snara och låter en drabant döda Johannes.
Efter dryckeslag, fäster och mord drager nu Herodes ut att möta konung Aretas. Men han och hans folk blifva slagne och med skam återkommer han till hufvudstaden Tiberias. Det är då han får höra talas om Jesu underverk och kraftiga gärningar i Galileen och tror att Jesus är Johannes, som stått upp från de döda. Det skulle ej förvåna oss, om han om nätterna går och vrider händerna af förtviflan och fruktan i det kungliga palatsets salar. Men Herodias lyckas nog också lugna honom igen. Han blir i tillfälle att se Jesus på långfredagen, han blir i tillfälle att håna Jesus och hölja honom i en trasig purpurmantel. Men nu var också hans synders mått rågadt. Han reser till Rom för att utverka sig konungatiteln af kejsar Caligula, men i stället blir han anklagad för sina brott och synder, blir landsförvist till Frankrike, där han dog fattig, förskjuten och eländig i staden Lyon.
Herodes syndalif är en kraftig varning för oss alla att taga oss tillvara för all synd och all orättfärdighet. Ty den illa gör, han illa far, och hvad en människa sår, det får hon skörda. Den som sår i sitt kött, han skall af köttet skörda förgängelse, men den som sår i Anden, han skall af Anden skörda evigt lif. Herodes sådde i köttet, han fick skörda förgängelse och förtappelse. Johannes döparen sådde i Anden, han fick i Anden skörda evigt lif. Visserligen fick han böja sitt hufvud under bödelsyxan i Makerus fängelsehåla, men nu bär hans hufvud härlighetens krona i Guds himmel. J. B. G.
