"Det har jag gjort flere gånger, barnet mitt", sade hon, "men bed själf du Greta."
"Det kan jag inte", svarade Greta missmodigt.
"Jo, visst kan du det, lika lätt som du ber din mamma eller pappa om någonting."
Denna tanke, att bönen var en så enkel och naturlig sak, var alldeles ny för Greta. Hon hade några oklara begrepp om att det skulle gå mycket högtidligt till, och de morgon-och aftonböner hon hvarje dag läste, passade inte, tyckte hon.
Några dagar därefter, då syster Lydia stannat en stund hos henne, sade hon: "Nu har jag bedt Gud om att bli frisk den här veckan, och så har jag talat om för honom, hur mycket jag längtar efter pappa och mamma. Men så har jag bedt honom om en sak till."
"Hvad då, lilla Greta?"
"Jo, att jag måtte kunna bli riktigt snäll."
Nu ropade någon på syster Lydia, så att hon måste gå, utan att få svara.--
I början på det nya året fick Greta lämna sjukhuset. Men innan dess hade syster Lydia måst lofva "riktigt säkert" att komma ut till Åby någon gång under sommaren. (Forts.)