Naturligtvis följde jag med för att lära känna gossens hemlighet. Han förde mig då in i familjens finaste rum, där hans mor befann sig.
"Mor", sade han, "jag ville visa farbror, huru jag kan gömma och vara rädd om mina saker."
Han öppnade därvid en låda och visade mig sina tidningar, som han hvarje söndag fått i söndagsskolan. Där lågo de alla fina, oskrynklade som om de nyss lämnat tryckpressen. Jag måste taga upp dem och riktigt se, att de alla voro lika väl aktade.
"Ser farbror, jag är så rädd om dem, för jag har fått löfte af far att få dem inbundna till en stor, vacker bok, om jag riktigt aktar dem. Jag har läst dem allesammans en gång, men när jag får dem inbundna, skall jag läsa dem många gånger."
Och så stängde han lådan om sin skatt och såg så lycklig ut. Han fröjdade sig i hoppet.
Men när nyår kom, då hade hans far redan de 52 numren af tidningen inbundna till en den allra präktigaste bok. Det är i läsningen af den vår gosse sitter så försjunken.
Jag undrar, huru många af våra läsare göra som gossen, om hvilken jag nu berättat? Gör du som han, så får du med tiden ett riktigt litet bibliotek fullt med goda, intressanta böcker. J. B. G.
Små djurvänner.
Med teckning.