Ella.
Farmors berättelse.
ru Walter var änka efter en högre officer, som hade stupat i kriget. Hon och hennes fyra barn samt hennes mans mor hade bildat ett hem tillsammans. Barnen voro med den innerligaste kärlek fastade vid sin farmor. Ett ord af henne, en blick ur dessa kloka, vänliga ögon förmådde vanligtvis hejda de häftigaste utbrott hos gossarne, och hvarje sorg eller motgång lindrades, när den kära gamla hade talat ett tröstande ord till de små. Hon förstod att kväfva det onda i roten, och hon utsådde månget godt frö i dessa unga själar, hvilket säkert längre fram i tiden skulle spira och bära frukt.
Fru Walter var själf en god och kärleksfull mor, men sorgen öfver hennes älskade makes död hade brutit hennes hälsa, så att hon icke med tillräcklig kraft kunde taga sig an barnens uppfostran. Det var därför en särskild Guds välsignelse för dessa, att deras farmor tog sitt hem hos dem. När den svaga modern gaf vika för deras nycker och såg igenom fingrarna med deras fel, så stod alltid den kära gamla med sitt hvita hår och sin vördnadsvärda gestalt vid hennes sida, stödjande och hjälpande. Hon sökte alltid leda barnen till det goda, ibland med en liten berättelse, ibland genom ett samtal, som hon sökte leda så att det skulle öppna deras öga för hvad som var rätt och behagligt inför Gud.
Barnens största glädje var att höra farmor berätta verkliga händelser ur hennes eget lif. Då sutto de vid hennes fötter, lyssnade till hennes röst och slukade hvarje ord.
En morgon hörde den gamla, huru lilla Elisabet, som annars var ett godt och älskligt barn men med ett häftigt sinne, var mycket ohöflig mot tjänarinnan. Då denna förebrådde henne för någonting, svarade hon: "Hur vågar du tala så till mig--du är ju bara en simpel tjänarinna".
På kvällen slogo barnen som vanligt läger omkring farmors stol. "En berättelse, farmor, ack, tala om en berättelse, lilla rara farmor!"
Den gamla betänkte sig litet, därpå lade hon den lillas hufvud i sitt knä och smekte kärleksfullt hennes hår. "Ja, min lilla flicka, jag vill tala om för dig en berättelse från min egen barndom", sade hon. "Jag tror den kan vara er alla till nytta, men särskildt har den någonting att lära min egen lilla Elisabet." Och hon såg kärleksfullt in i den lillas ögon.
"Min mor dog, när jag blott var fyra år, och min stackars far, som älskade henne innerligt, sörjde djupt. För att döfva sorgen kastade han sig uti ett omfattande affärslif och genom att gagna sitt fädernesland och sina medmänniskor, sökte han lindring i sin stora smärta. Han tänkte icke på, att hans lilla flicka så väl behöfde honom nu, när hon ej hade någon mor. Min tant, som kom i huset för att styra detta och uppfostra mig, var en duktig hushållerska men en dålig uppfostrarinna. Hon sörjde troget för mina lekamliga behof, men hon tog ej vara på min själ. Jag blef häftig, nyckfull, själfvisk, ja, jag var ett riktigt styggt barn.