"Du skall älska Herren, din Gud, af allt ditt hjärta och din nästa såsom dig själf, mitt barn", sade farmor. "Och kom ihåg, att hvarenda människa är din nästa, den fattige såväl som den rike."
Elisabet smög sig ut i köket till Hanna och bad henne om förlåtelse, hvilken den vänliga flickan gärna gaf henne.
Då hon kom tillbaka in i förmaket, bådo barnen farmor berätta mer om gamla Anna.
"Det vill jag gärna göra, mina småttingar", sade hon. "Anna hade sitt hem på min fars gods, så länge hon lefde, och jag fick vara till stor tröst för henne under hennes sista dagar. När jag om aftnarna läste för henne i bibeln, sedan hennes ögon blifvit så svaga, att hon ej själf kunde läsa, då satt hon med hopknäppta händer och lyssnade, och när jag slutat, tackade hon mig med ett lyckligt leende.
En morgon väckte mig en af tjänarinnorna och bad mig komma ut till Anna, hon måtte visst vara sjuk. Jag skyndade till hennes rum, och där satt hon upprätt i sängen med ett förklaradt ansikte, liksom såge hon himmelens härlighet kringstråla henne. Jag lade min arm om hennes hals, hon såg på mig med en kärleksfull blick, hennes hufvud sjönk ned på mitt bröst--och hon var död."
Farmor tystnade, medan tårarna rullade utför hennes kinder. Det var tårar af tacksamhet mot den trogna, gamla tjänarinnans och vännens minne. Slut).
Genom morfars glasögon.
er han inte ut som en lärd liten professor den här gossen å teckningen?