"Åh, vatten!" jublade Edesius. "Vi skola då åter en gång få dricka af hjärtans lust. Kanske finns det också frukter därborta--citroner, oranger och dadlar?"
"Och märkvärdiga djur, som leka under träden!" ropade Frumentius icke mindre intresserad, "och vackra fåglar på trädens grenar och sällsynta blommor rundt omkring!"
"Och musslor på stranden!" menade Edesius.
"Ja, allt detta skola ni få se", bekräftade Metropius, "och ännu många andra Guds under. Dock få ni aldrig glömma, hvad jag lofvade eder moder, när hon gaf er tillåtelse att följa mig på denna resa. Jag lofvade henne nämligen att själf hvarje dag gifva er någon undervisning och strängt hålla eder till att samvetsgrant lära edra läxor, antingen vi befinna oss på land eller på skeppet."
"Det skola vi visst inte glömma, onkel", svarade gossarne gladt, "vi skola vara mycket samvetsgranna."
Därpå satte de sig till bords och åto sin kvällsmat vid en mycket glad sinnesstämning. Sedan var tiden inne att gå till hvila, hvarföre de bådo sin aftonbön och lågo snart försänkta i en lugn sömn.
Den följande morgonen uppfyllde i hvarje afseende hvad de väntat sig af honom.
Aldrig upplefde två reslystna gossar en skönare dag än dessa båda bröder från Tyrus trehundra år efter Jesu Kristi födelse. De samlade musslor och genomströfvade den härliga skogen. De hjälpte matroserna rulla de tomma faten till randen af den flödande källan och bestormade onkeln med frågor öfver allt som oväntadt kom dem för ögonen. Men de glömde ej heller sina plikter.
"Jag tog böckerna med mig och gömde dem bakom stenen där", sade Frumentius. "Vi skola nu söka upp en lugn plats, där vi kunna lära oss våra läxor. Då blir onkel glad, när han får höra att vi själfva tänkt på det!"
Edesius hade kanske velat leka en stund till, ehuru han väl icke då kunde ana, att han aldrig mer skulle få roa sig och leka så obekymradt och barnsligt som nu. Men han lydde brodern, liksom han alltid brukade göra. Tillsammans gingo de nu bort till skogen och snart hade de funnit ett präktigt träd, under hvars breda, skuggrika grenar de i allsköns ro kunde läsa sina läxor. Så sutto de ganska länge och till slut upprepade de för hvarandra hvad de läst för att öfvertyga sig om att det satt fast i minnet.