Edesius hängde sig fast vid detta hopp, som brodern icke kunde dela, men ändock ej i förtid ville beröfva honom. Blodet, som de nyss sett märken efter, hade fyllt den förståndige gossens hjärta med en mörk aning, hvilken snart skulle bekräfta sig på ett sorgligt sätt.
En ny skara vildar slöt sig nämligen till dem, och dessa dansade och skreko i segerjubel, några klädda i de dödade matrosernas kläder, medan andra svingade annat af de röfvade föremålen omkring sina hufvud. De stackars gossarnes fasa nådde sin höjd, när de fingo se den pälsbrämade kappan, som deras onkel burit, på den störste och starkaste vildens arm. Denne tycktes med stor belåtenhet visa henne för den första skarans anförare.
Denne släpade nu fram de förskrämda små fångarne, och Frumentius tänkte icke annat, än att han skulle utlämna dem till deras onkels mördare och få kappan i utbyte. Då han kände en gränslös fasa för den sist komne anföraren, blickade han med en stum, hjärtgripande bön i sina mörka ögon upp till anföraren för den första truppen. Ett lätt slag på hufvudet och några obegripliga men med mildare stämma uttalade ord, var svaret på hans stumma bön. Sedan gick det vidare framåt.
Gossarne såväl som kappan voro bestämda för en höfding, åt hvilken hans krigare ville gifva det bästa af det byte, som de vunnit i striden mot främlingarne. (Forts.)
Barnavännens anmälan 1905
Se föregående nummer!
De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den.
Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.
Prenumerationen fortfar hela året.
Uppsala i Jan. 1905.