"De få säga, hvad de vilja", svarade Per frimodigt, men inom sig krympte han riktigt ihop vid tanken på huru de då skulle göra narr af honom. "Det rör mig inte, för resten", tillade han, "bara mor kan slippa, då hon är så dålig.--Nå, Nils, vill du eller vill du inte?"
Nils ryggade tillbaka--nej, verkligen han det ville.
"Jag håller mig för god för sådant kvinnfolksgöra", sade han.
Per svarade intet utan fyllde ämbaren och skyndade sig hem.
Då allt var i ordning, gick han in efter mor. "Låt mig nu bara en gång få se, huru man skall bära sig åt", sade han.
Mor tog ett plagg och började tvätta och Per såg uppmärksamt på.
"Så, nu kan jag det, låt mig försöka nu, och gå sedan in och lägg dig en stund till."
Mor hade nog sina egna tankar om huru det skulle gå med tvätten i Pers händer, men hon följde dock hans uppmaning och gick. I dörren måste hon dock än en gång vända sig om och se på sin käre gosse. Där stod han böjd öfver baljan och gned och sköljde, så att vattnet stänkte omkring honom. Hon lade sig på sängen vid sidan af sin lille Olle, som somnat in på nytt. Så rik hon ändå var, som hade en sådan gosse! Både gikten och ryggvärken lade sig för den tanken, så lycklig gjorde den henne.
Det kändes icke så litet tafatt för Per i början. Han kunde icke få det rätta taget, plagget gled undan, och så började det svida i fingertopparne.
Men--pyttsan--inte fick det betyda något. Så mycket karl var han väl, att han icke frågade efter, om det sved litet i skinnet. Han gned och sköljde och höll det tvättade plagget pröfvande upp mot dagern. Ja, verkligen, satt där inte ändå kvar en mörk fläck.