När de nu för första gången efter sitt tillfångatagande befunno sig ensamma, slogo de armarna om halsen på hvarandra och gräto hejdlöst.
"Tror du, att de skola döda oss?" frågade Edesius, när han åter kunde tala.
"Nej, det tror jag inte. Om detta varit deras afsikt, skulle det skett för längesedan. Men, Edesius, jag fruktar--ja, jag är säker på att de mördat onkel och manskapet på skeppet. Vi äro de enda fångarna", fortfor Frumentius, och gossarnes tårar började flöda på nytt.
"Kunna de icke hafva undkommit i båtar?" frågade Edesius.
Frumentius skakade sorgset på hufvudet men svarade intet.
Hans fruktan var blott allt för väl grundad. Alla de resande hade öfverfallits och dödats. Äfven de båda bröderna hade säkerligen fått dela samma öde, om de icke gått in i skogen för att samvetsgrant läsa sina läxor för dagen och därigenom uppfylla sitt löfte till onkeln.
De sutto nu länge tysta, försänkta i sorgsna tankar, så länge, att den lilles ögonlock småningom började falla ihop.
"Broder!" hviskade Frumentius.
Den lille for upp förskräckt. "Hvad vill du?" frågade han ängsligt.
"Jo, vi skola ej glömma, att Gud är här likaväl som i Tyrus."