"Stackars min rare Beppo!" Gråten satt riktigt i halsen på Greta, när hon kom med nosgrimman för att sätta den på hunden. Och äfven han blef kuslig till mods, då han såg redskapet, som flickan kom med i handen. "Stackars Beppo", jollrade hon gång på gång, medan hon spände grimman på, och hunden räckte tåligt fram sitt hufvud under Gretas smek och vänliga ord.
Men inte gick det egentligen någon nöd på Beppo den dagen. Han hoppade muntert bredvid sin goda vän och följde henne bort och hem.
Men äfven Beppo blef sjuk och vild och måste ständigt bära nosgrimma, tills han en vacker dag måste söfvas för alltid af djurläkaren. Den dagen grät och sörjde lillan på fullt allvar. Beppo var för alltid borta.
Stackars Beppo!
Namnsdagssång för far.
Att lillen vill me',
Det kan man då se.
Och kommer, han gör med det samma;