Med sin ålders snabba uppfattningsförmåga lärde sig de båda gossarne snart landets språk.
Om de också under sin uppväxttid måste se mycket af hedningarnas laster, så glömde de likväl aldrig, att Gud såg dem och vakade öfver dem, och de fingo då erfara, att han aldrig lät något ondt vederfaras dem. Men ofta då de voro ensamma, gräto de bittert, då de tänkte på huru deras onkel, som varit dem i faders ställe, så grymt mördats af hedningarna, och då de tänkte på sin mors och sina systrars sorg, ty dessa måste naturligtvis tro, att äfven de gått samma öde till mötes. De sökte också upplifva minnet af de lärdomar de inhämtat vid sin moders knän, och aldrig glömde de att hvarje morgon och afton bedja till Gud.
De fromma sånger, som de ibland med sina klara barnaröster sjöngo, väckte alltid stor beundran hos deras hedniska omgifning.
Det land, där de båda bröderna vistades såsom slafvar, var bekant bland de grekiska och tyreniska geograferna under namn af Abessinien, men kallades af de infödda för Axum, såsom Frumentius snart kom underfund med.
Naturligtvis ansågo landets barn, att deras konung var världens störste härskare. Han var också verkligen en betydande man, som med ovanlig klokhet regerade icke blott sitt eget land, utan ock sträckte sin spira öfver de kringboende stammarna.
När Frumentius blifvit fullkomligt mäktig landets språk, roade det konungen att ofta samtala med honom och låta honom berätta om den civiliserade världens under. Ehuru hans undersåtar smickrade honom och nästan dyrkade honom såsom en gudomlighet, var han dock klok nog att vilja taga emot lärdomar, och han förstod snart, att hans lille slaf kunde gifva honom upplysningar om mycket, som vore värdt att veta.
En dag, när Frumentius kallades in till konungen för att roa hans lille son, fann han monarken och hans minister fördjupade i ett försök att räkna ut, huru stor skatt de utomstående stammarna skulle betala till Axum. Men då man där i landet icke räknade med siffror och tal utan blott med tillhjälp af trästickor och streck, var uppgiften just icke så lätt att lösa.
Den unge tyreniske gossen hade stått en stund och hört på, och det gick såsom en lek för honom att räkna ut talet.
Han gick fram till konungen. "Förlåt mig", sade han blygsamt, "stammarna skola lämna tillsammans sjuhundra tjugusex mått säd."
"Hur vet du det, gosse?" frågade den mäktige mannen mera förvånad än förtörnad, medan ministern blott med möda kunde behärska sin ovilja.